Svar till Dynamo och Eppoyz:
Dynamo
”Hur ser du på den nationella rörelsen, kontra SD? Trots allt så är det en stor skillnad mellan olika grupperingars syn på demokrati, den s.k. judefrågan och även Islam.”
Eppoyz:
”Vad är de goda respektive dåliga sidorna hos både SD och ND?”
Utifrån vad jag vet eller tror mig veta kan jag säga följande:
Först tycker jag att de aktiva inom såväl Sverigedemokraterna som Nationaldemokraterna förtjänar en STOR eloge för det viktiga arbete som de bedriver under ofta svåra omständigheter!
En given skillnad är att SD hamnat i ett läge med en egen stapel i opinionsmätningar, uppmärksamhet i media och snart platser i riksdagen. ND är väsentligt mindre, men bedriver ett aktivt kommunalt arbete i Södertälje.
Trots sin litenhet har ND också orkat med en veckoutgivning av National Idag under hösten. Här ligger en skillnad mellan de två partierna, till ND:s fördel. ND lägger större vikt vid opinionsbildning.
SD verkar – om man ser på dess webbsida – fixerad i överkant kring själva opinionsläget och det möjliga riksdagsinträdet, på ett sätt som tränger tillbaka de politiska sakfrågorna. SD borde arbeta mer offensivt!
1.
Gemensamt har SD och ND att de båda bekänner sig till demokrati – fattas bara, det ingår i bådas namn.
• ND uttalar sig klart för decentralisering av makten och att besluten ska hamna nära berörda medborgare. Fler folkomröstningar.
• SD skriver så här i sitt demokratiprogram: ”Sverigedemokraterna förespråkar en klassisk demokratimodell med inslag av brukar- och direktdemokrati. Den klassiska demokratimodellen innebär i stora drag en representativ demokrati med fria och allmänna val, där ett minimum av värderingar läggs in i demokratibegreppet. En förutsättning för att detta ska fungera är att de medborgerliga fri- och rättigheterna upprätthålls, att alla medborgare är lika inför lagen och att det råder fri konkurrens mellan politikens olika aktörer.”
2.
Gemensamt är också ståndpunkten kring EU – en överstatlig organisation som bör avvecklas. Det internationella samarbetet skal ske mellan suveräna nationer.
3.
Båda partierna vill värna kärnfamiljen.
4.
Både SD och ND förespråkar en återupprustning av det svenska försvaret. Dock saknar båda skrivningar kring klimathot och försvar ur det perspektivet.
5.
Gemensamt för SD och ND är att de båda saknar ett bra energipolitiskt program. ND har överhuvudtaget inget sådan program, medan SD trampat ned sig i en marknadsliberalism. ND har ändå en grundhållning där statligt ägande och ansvarstagande för nationella intressen ligger nära.
6.
På minuskontot för SD räknar jag dess oreserverade och ogenomtänkt bejakande av ”mänskliga rättigheter”, när de där tvärtom borde ta en avstamp i att:
• å ena sida påtala bristerna i grundläggande frihetsrättigheter i Sverige
• å andra sidan hävda att välfärdsrättigheter ska ligga hos den politiska och demokratiska arenan att avgöra, inte hos advokater, juridiken och domstolar.
Varje folk har rätten att bestämma ”i sitt eget hus”. I den utsträckning vi gör åtaganden gentemot andra folk ska det grundas på våra egna beslut!
I sin barndom hade SD en kritisk hållning gentemot Förenta Nationerna. Nu ser jag inget av detta hos SD, ej heller hos ND. Idag finns, menar jag, anledning att se på FN med mycket kritiska ögon!
7.
Beträffande u-landsbiståndet hänger sig SD åt en överbudspolitik. Helt sanslöst! Kärnan i u-biståndet är ju att man satt som mål att sätta sprätt på en viss summa pengar (och inte så litet – 1% av BNP eller än mer, det blir många miljarder!).
Utgångspunkten inom varje politikområde måste vara den omvända: att för så litet pengar som möjligt uppnå uppställda mål.
8.
Både SD och ND vill självklart minska invandringen, men där finns samtidigt skillnader.
SD skriver i sitt invandringspolitiska program: ”Stoppa massinvandringen och återgå till en ansvarsfull invandringspolitik där invandringen begränsas till en nivå som inte är högre än i våra grannländer.”
Nationaldemokraterna vill i stort sett stoppa fortsatt invandring, i varje fall från u-länderna: ”Vår etniska grupp står inför en demografiskt katastrof på grund alarmerande låga födelsetal och ett starkt demografiskt tryck från andra etniska grupper. För att förhindra detta vill vi att andelen invandrare och särskilt icke-européer skall vara så låg att folkets sammansättning inte påverkas på lång sikt, så som fallet varit i Sverige ända fram till för några decennier sedan.”SD betonar att de utlänningar som kommit till Sverige för att stanna ska assimileras. ND lägger istället tonvikten vid återvandring.
I den känsliga frågan om etnicitet och ras duckar SD, medan ND proklamerar sig som ”etnopluralistiskt”.
I sak är det egentligen inget uppseendeväckande, med tanke på statsminister Tage Erlanders uttalande 1965.
Jag räknar mig själv som etnopluralist, i princip, men anser också att politiken måste ta hänsyn till verkligheten.
Problemet är att man sedan 1965 hunnit etablera fakta: hur göra med den cirka halv miljon afrikaner, araber och andra muslimer som redan har svenskt PUT och i många fall även svenska medborgarskap?
Där har jag själv inget bra svar, och det tror jag varken SD eller ND har heller. Även om vi alla skulle vilja se en omfattande återvandring (jag återkommer till frågan om återvandring i mina svar på frågor från bl.a. ”Arry” och ”Bad Sector”).
9.
SD och ND är överens om nödvändigheten att få stopp på den pågående muslimska invasionen och koloniseringen av Sverige. Sedan skiljer de sig åt.
För SD är den kritiska hållningen mot islamiseringen kopplad till en proisraelisk hållning i Palestinafrågan, medan ND intar en mer propalestinsk hållning. Kanske kan man säga om SD är emot islam överhuvudtaget så har ND invändningar mot islams utbredning i Sverige och andra västländer, däremot inte i arabvärlden.
Personligen anser jag att ett svenskt nationellt parti inte nödvändigtvis måste ha en bestämd hållning i Palestinafrågan. I fokus bör stå situationen i Sverige, idag.
10.
Dynamo frågor om ”judefrågan”, vilket jag tolkar som hållningen till ”Förintelsen”. Där blir ju kontrasten tydlig mellan de två partierna. Jag fick själv erfara, när jag satt i SD:s partistyrelse, att redan det faktum att jag tidigare medverkat i en recension av en bok som andades visst ifrågasättande av den påbjudna historieskrivningen blev skäl nog för PS att besluta om en ”prickning” av mig. ND intar här en öppnare hållning.
I sig tycker jag inte det är viktigt att slå fast exakt hur många judar som dog under Andra världskriget eller exakt hur det gick till, men kan inte undgå att notera hur man försöker använda ”Förintelsen” som ett politiskt slagträ. Svenska skolklasser vallas runt i Auschwitz för att få lära sig vad det mynnar ut i, om vi invandringskritiker får som vi vill.
Låt mig med gillande citera Jonas de Geer:
”Det räcker idag inte att acceptera nazismens brott mot det judiska folket som ett historiskt faktum, det räcker inte med att fördöma det som avskyvärt. Förintelsekulten avkräver oss långt mer än så: den gör anspråk på den slutgiltiga sanningen om Förintelsens innebörd och hur den skall gottgöras: den vill införa tankeförbud och (mental och pekuniär) betalningsplikt.”
Det finns maktgrupper kring Judisk Krönika, vilka är snabba att stämpla envar med minsta avvikande uppfattning som ”antisemit”.
Jonas de Geer:
”Antisemit” torde vara vår tids mest fruktade stämpel. Det är också den mest missbrukade. Som den amerikanske publicisten Joseph Sobran har formulerat det betecknar ordet inte längre en person som hatar judar utan en person som hatas av judar.”
Jag och Anders Sundholm blev ju svartlistade 1997, när vi genom Stephane Bruchfelds försorg sattes upp på ”World Antisemitism Report”. Hade vi tidigare haft svårt att få in debattartiklar i tidningar blev det därefter helt omöjligt.
Min erfarenhet säger mig att det finns grupper av judar som har makt, och som använder denna makt på ett för vår demokrati skadligt sätt. I denna makt ligger att kunna göra det extremt kontroversiellt att ens använda ordet ”jude” utanför strikt sanktionerade sammanhang.
