Svar 2b till G-Lenn-art:
G-Lenn-art:
”Dessutom är jag av uppfattningen att SD redan ”gjort en KD:are”. Deras ryggkrökande mot elitens världsbild har nog gått för långt för att partiet ska kunna ta sig ur det.”
Dessvärre ser det ut att ligga mycket i det. Men det finns ju ”grader i helvetet”. Vi måste hursomhelst utgå från att många SD:are är lyhörda för saklig kritik och att de kan påverka inom sitt parti.
Ett näraliggande exempel är rekryteringen av Kalle Winner i Kalmar. I mitt huvud väcks ofrånkomligen frågor kring detta.
Låt mig här först säga två saker:
1.
Det är både önskvärt och hoppingivande att många aktiva från de sju riksdagspartierna nu söker sig till SD. Detta är helt naturligt, med tanke på hur dessa partier sviker grundläggande svenska intressen.
Som ett särskilt positivt exempel ser jag Stellan Bojerud, som på sin blogg ”Mopsen” får in många fullträffar.
2.
Jag har skrivit det tidigare, och det tål att upprepas: Thoralf Alfsson i Kalmar bedriver ett föredömligt politiskt arbete, genom sitt sätt att kombinera ett kommunalt mandat med stark opinionsbildning.
Ändå måste jag förbehålla mig rätten att vara kritisk till åtminstone formerna för Kalle Winners rekrytering. Det finns frågetecken som här behöver rätas ut.
Alfsson skrev på sin blogg om Winner:
”Sverigedemokraterna har knutit ett nytt och intressant namn till partiet, Kalle Winner från Nybro. Vi hälsar Kalle Winner välkommen till partiet.Kalle kommer att kandidera för Sverigedemokraterna i landstingsvalet.Kalle Winner är ett känt och mycket respekterat namn i Kalmartrakten”
Vad är det som har gjort Winner så respekterad?
Ur tidningen Östran den 19/1 -10:
”Kalle Winner från Kristvallabrunn blev känd för en större allmänhet i och med sitt engagemang för njursjuka Fitnete Limani. Hon var Winners patient men hotades av utvisning. Han arbetade för att hon skulle få stanna i Sverige för att få livsnödvändig behandling här.Det var för tio år sedan. Senare engagerade han sig i ytterligare ett fall, där Valdete Rexhepi hotades av utvisning till Kosovo. Hon hade bott i Sverige i fem år, och fått bidrag av myndigheterna. Men plötsligt hävdade Migrationsverket att Valdete vistats illegalt i landet.”
Winner till Östran:
”- Men sedan ska jag inte sticka under stol med att mina chanser att få påverka i landstingspolitiken ökar i och med att jag väljer Sverigedemokraterna. Nu kommer jag i topp på listan. Hade jag kontaktat Socialdemokraterna hade jag inte ens kommit med på deras lista.”
Det är ju sällan som ett parti stämmer med ens egna övertygelser till 100%. Frågan är dock om Kalle Winner ställer upp på grundvalarna i den invandringspolitik som Sverigedemokraterna företräder. Den innebär ju att sjukdom inte ska vara grund för uppehållstillstånd i Sverige. Inte heller kan SD gärna mena att det ska gälla i vissa fall, men inte i andra. Lagarna måste ju tillämpas med konsekvens.
Inte verkar det lugnande när man dessutom kan läsa i Wikinews den 13/1 -06 att Kalle Winner har anmält en motion från Vänsterpartiet till antidiskrimineringsbyrån för hets mot folkgrupp. Denna svenskfientliga lag borde ju aldrig ha tillkommit och bör avskaffas snarast – då ska man inte försöka få den tillämpad. (Motionen var förvisso korkad, om att utvisa alla amerikaner från Sverige, men det är en annan sak.)
Vad jag saknar är en deklaration från både Kalle Winners och SD:s sida, i samband med hans inträde, om att partiets linje i invandringspolitiken ligger fast och att Winner accepterar denna linje.
Det är möjligt att Kalle Winner idag är en mycket bra person, som väl platsar i SD. men här ligger just en dimma, som behöver skingras.
Intill dess att så har skett måste jag hålla med G-Lenn-art: SD kan vara på väg att ”göra en KD:are” redan innan partiet kommit in i riksdagen.
Ett annat oroande exempel gäller det besök som Anders Carlberg och andra från Fryshuset gjorde på SD:s partistyrelsemöte i december 2009. Det var ju inte fel i sig, men vad jag saknar är tydliga deklarationer efteråt från SD, om vad som skiljer i grundsyn och slutsatser.
SD-Kuriren rapporterar:
”Fryshuset grundare, den aktive socialdemokraten Anders Carlberg, höll i söndags en föreläsning inför Sverigedemokraternas partistyrelse och partiets samtliga distriktsordföranden. Flera aktiva ungdomar på fryshuset var också med och föreläste. Ämnet som samtliga föreläsare förhöll sig kring var integration och hur kultur- och generationsklyftor splittrar samhället och hotar demokratin.”
”Receptet är, enligt Anders Carlberg, varken fler fritidsgårdar eller socialsekreterare. Istället är det genom folkrörelserna, och genom att det inom dessa finns ledare som ser ungdomarna, får dem att känna sig behövda och på så vis gör livet begripligt, som saker kan bli bättre. Det är först när ungdomar ges förtroende som de kan lyckas med att växa.”
Det låter sig lätt göra att önska det ena och det andra, men vad är realistiskt? Ingenstans i rapporten framgår på vilket sätt SD har en gentemot Anders Carlberg avvikande uppfattning. Varifrån ska alla dessa ”ledare” inom ”folkrörelserna” komma? Grundproblemet är ju själva problemimporten!
Men Carlberg tillhör själv dem som har sin försörjning genom dessa skapade, och egentligen onödiga problem. SD-företrädare får inte bli så ”till sig” över att någon vill prata med dem, att man kastar alla principer överbord.
År 1995 vågade Carlberg själv föra fram invandringskritiska åsikter, när han recenserade boken ”Lagom är bäst!”. Nu finner han det inte längre opportunt att tycka så. Måtte inte SD gå samma väg!
