Svar till Germanen:
Citat:
”Fråga 1. Som vi alla vet representeras den massinvandringskritiska delen av befolkningen främst av män, detta gör det också svårt att vinna sympatier hos kvinnor då de upplever det hårda budskapet som okvinnligt och negativt. Hur anser du att man skall gå tillväga för nå ut till fler kvinnor utan att börja kompromissa med frågorna?
Fråga 2. Hur stor andel av befolkningen anser du bör vara av utomeuropeiskt ursprung för att vi skall kunna behålla nationens identitet? Denna fråga kommer nämligen förr eller senare ställas av etablissemanget och då borde man vara förberedd med fakta taget ur ett historiskt perspektiv.”
Det var två svåra frågor och jag måste börja med att här tillstå min begränsning. Riktigt bra svar har jag nog inte att komma med.
Fråga 1:
Vid distributionen av ”Sverige i Centrum” (SVIC) – vi stod vid T-banestationer och delade ut till passerande trafikanter – blev vi ofta påminda om det faktum att unga kvinnor verkade minst benägna att ta emot en tidning, mest ängsliga för att den kunde vara en olämplig läsning. Det kändes naturligtvis konstigt när den utgåva vi delade ut handlade om våldtäkter.
Det är alltså inte självklart att människor har självbevarelsedrift och ser till egna intressen. Den perfekta hjärntvätten är när slaven själv slår vakt om sina bojor, när de förtryckta vänder sig mot dem som vill bekämpa förtrycket.
Det här gäller generellt, men mitt intryck är att kvinnor är svårare att nå i opinionsarbetet mot ”mångkulturen”. Varför?
Rent allmänt ligger ett dilemma i att behöva påtala problem, det upplevs av många – och kanske särskilt av kvinnor – som obehagligt. Något som Expo och media förstått att elda på: vi kritiker är ”obehagliga”.
I SVIC försökte vi motverka detta genom att också arbeta med humor, med ren Sverigekunskap, tävlingar och vackra bilder. Det kan man göra och bör man göra, men det grundläggande dilemmat kvarstår.
Kan vi lyckas fokusera på något helt konkret, som känns relevant för vederbörande samtidigt som vi där kan tydligt visa ett förhållande som bara inte går att förneka, då kanske det går att åstadkomma en ”spricka i muren”. Varpå en större mottaglighet kan finnas för ytterligare information. Men det låter sig lätt sägas, det gäller ju att också kunna tillämpa det.
Det var just vad vi försökte med SVIC, utan att kunna notera några undergörande effekter. Det är den verklighet i vilken vi har att verka: svårt att nå andra än redan övertygade, de flesta slår dövörat till.
Det här sammanhänger med Milgrameffekten, om hur människor är styrda av auktoriteter. Den som försöker utmana auktoriteter har då att arbeta i en uppförsbacke, det går inte att komma ifrån.
En möjlighet ligger i att SD-stapeln i opinionsmätningarna fortsätter att stiga, samtidigt som aktiva från andra partier går över till SD. Det inbjuder ju att ställa en fråga till skeptikerna: vad förklarar denna ökning, varför dessa avhopp? Finns det verkliga problem som Riksdagspartiet försummat?
Ett viktigt moment är självfallet också om SD kan få bra kvinnliga företrädare, med vilka många andra kvinnor kan identifiera sig och till vilka de är redo att lyssna.
Och skulle jag göra ett SVIC-nummer idag, då skulle jag skriva om Dan Eliassons import av afrikaner, av bristen på hälsokontroller, risken för TBC-smitta och erfarenheter därvid lag beträffande barn på svenska daghem.
Ett tema skulle kunna vara ”DEN FARLIGA GODHETEN” – hur de bästa intentioner resulterar i en grym verklighet.
Hur farligt är det att köra bil med ögonbindel? Barn kan bli överkörda. Detta kunde bli ett fotomontage. Bilden kan vara ett starkt vapen, som går in i hjärtat och säger mer än tusen ord.
Det är ju inte bara, eller en främst, intellektet vi har att försöka nå. Detta gäller både för män och kvinnor, men kanske särskilt för kvinnor.
Fråga 2:
Den utomeuropeiska invandring som erfarenhetsmässigt har genererat problem är ju den från Afrika och Asien, och främst från muslimska områden. Denna behöver stoppas helt, och detta omedelbart.
Var smärtgränsen ligger beträffande ”nationens identitet” sammanhänger, tror jag, inte bara med antalet utan också med
• takten i invandringen
• inställningen hos dem som kommer
• mottagandet från det svenska samhället.
• Om den invandring vi haft under de senaste tre decennierna istället hade skett under en period på tre sekler skulle effekterna inte bli desamma.
• Om nykomlingarna har inställningen att anpassa sig själva och att deras barn ska växa upp till goda svenska samhällsmedborgare blir resultatet annorlunda än om inställningen är den motsatta, nämligen att det svenska samhället ska omvandlas efter nykomlingarnas önskemål.
• Om det svenska samhället från början ”visar var skåpet ska stå”, dvs ställer krav och ser till att dessa krav efterlevs, dvs sätter in märkbara sanktioner mot asocialt och kriminellt agerande, då får detta också betydelse.
Jag kan inte se att Sverige har någon moralisk skyldighet att överhuvudtaget ta emot människor från arabländer. Om de lider av att bo där så finns det rika arabländer som bör kunna ta emot dem.
