Svar till Kapten Haddock:
”- Bör minderåriga som begår grova brott som rån, våldtäkt och mord straffas lika hårt som en vuxen dito?- Hur ska vi få bukt med stenkastande ”ungdomar” i förorterna?
- Är det dags att höja straffen i detta land?”
Beträffande brottslighet har jag två utgångspunkter:
1. Samhället ska se i första hand till brottsoffrens intressen, inte brottslingarnas.
2. Åtgärder ska bedömas efter hur ändamålsenliga de kan förväntas vara.
Jag var ju i New York för två år sedan och kunde ta del av hur väl man där lyckas i sin brottsbekämpning. Receptet är ”nolltolerans”, dvs polis och åklagare ska reagera på även smärre brott och förövarna ska märka av en omedelbar reaktion från samhället.
Sverige borde också tillämpa nolltolerans, då kan man förhindra att unga ”förmågor” avancerar i kriminella karriärer, där brotten sedan blir allt grövre. Det gäller m.a.o. att ”mota Olle i grind”.
Jag tänker på snorungarna som trakasserade pensionärer i Folkets Park i Värnamo. Pensionärerna arbetade ideellt för att hålla fint kring en minigolfbana, vilket ungarna systematiskt saboterade. En pensionär gav till slut en av dem en örfil. Det blev polisanmälan och åtal, rättegång och dom. Pensionären dömdes att betala ett antal dagsböter.
Detta är ett konkret exempel, som jag tycker belyser ett problem i vårt ”mångkulturella” samhälle.
Ungarna hade nämligen utländsk bakgrund. Detta kan vara en förklaring till deras uppträdande och framförallt till att deras föräldrar inte såg till att de ändrade beteende. Trakasserierna lär ju ha fortsatt efter domen. Föga överraskande – den gav en tydlig signal om vad som är acceptabelt och vad som inte är det.
I det här fallet anser jag inte att man ska se det som misshandel, utan som en fysisk tillrättavisning på förekommen anledning, dvs inget att för någon domstol att ta upp. En annan sak vore om ungen fått en kraftig smäll, så att han tog fysisk skada, här rörde det sig bara om en markering. En annan sak vore självfallet också om pensionärer eller andra vuxna gick omkring och oprovocerat utdelade örfilar åt barn som kom i dras närhet.
Jag läste nyligen boken ”Tvärtkulturella möten – grundbok för psykologer och socialarbetare”. Där beskrivs familjesituationen i muslimska storfamiljer i Sverige:
”Om någon familjemedlem bryter mot normer eller lagar drabbar skammen hela familjen. Det innebär att hela familjen aktivt värnar om varandras beteende för att inte familjens ”heder” ska drabbas…. att inte dra skam och vanära över sin familj blir ett överordnat mål.”
I Sverige får man inte ”ta lagen i egna händer”; jämfört med ”Mellanösterns samhällen” blir skillnaden påtaglig:
”Där ser man det som självklart att det i första hand är familjens angelägenhet att bestraffa enskilda som begått något fel,..”Viktigt är dock att hierarkin därvid respekteras, dvs att ”våldet brukas ”uppifrån och ner’.”
Med andra ord: om dessa föräldrar i Värnamo önskat få sina barn att bete sig annorlunda så hade det knappast varit svårt. Problemet var att den viljan saknades, tvärtom var pojkarnas kränkande uppträdande ett resultat av en svenskfientlig attityd hos deras föräldrar. Jag kan inte se någon annan förklaring.
Ändamålsenligt i denna situation vore om hela familjen kunde avvisas från Sverige. Bara att trovärdigt kunna hota med detta skulle förmodligen räcka för att föräldrarna snabbt skulle ändra barnens uppförande.
Den första frågan löd: ”ska minderåriga straffas lika hårt som vuxna vid grova brott”.
Nu märker jag kanske ord, men ett grundproblem är först av allt att straffen inte är tillräckligt kännbara för vuxna vid grova brott. Svenska fängelser har alltför mycket karaktär av pensionatsvistelse. Skulle fångarna få samma mat som många pensionärer på våra äldreboenden eller tvingas lägga sig samma tid som de gamla där, då skulle pk-iter snart börja prata om en omänsklig behandling.
Grova brottslingar med utländska medborgarskap ska konsekvent utvisas och den fängelsevistelse som kan bli aktuell i svensk regi bör utlokaliseras till hyrda fängelseplatser i Baltikum.
Grova återfallsförbrytare bör interneras, dvs låsas in på obestämd tid, till skydd för andra medborgare. Där kan de föralldel ha viss frihet, med det ska finnas att pålitligt stängsel, som hindrar dem från att komma ut och göra mer skada.
Beträffande minderåriga så kan vi konstatera att grov brottslighet krupit allt längre ned i åldrarna. Inom gäng har det också satts i system att skylla på någon i gänget som är minderårig, eftersom alla då undgår straff.
Jag ser det som nödvändigt att radikalt sänka straffmyndighetsåldern. Är man tillräckligt gammal för att begå brott, då är man också tillräckligt gammalt för att få ett straff. Därmed inte sagt att straffet vid en första förbrytelse ska bli lika strängt vid en andra eller tredje.
Till skillnad från hur det nu fungerar bör, anser jag, straffen successivt skärpas vid upprepad brottslighet. Detta oberoende av ålder.
Men för att direkt svara på frågan så ser jag inget självändamål med att straff av barn ska följa samma skala som för vuxna. Kommer samhällets reaktion bara snabbt och tydligt redan vid en tidig förseelse, då tror jag det kan ge effekt utan att straffet behöver vara strängt.
När jag talar om straff vill jag inte se det som hämnd, även om det föralldel kan betyda en upprättelse för offret. Viktigast är att det länkar bort pojken från en kriminell karriär, helst också att det kan verka avskräckande på hans kompisar.
På den andra frågan, hur få bukt med stenkastande ungdomar i förorterna, har jag inget enkelt svar.
De flesta har väl utländsk bakgrund och kan man få klarhet i vilka som kastat sten och kan föräldrarna göras oroliga för sin rätt att få stanna kvar i Sverige, vore det antagligen mycket verksamt. I den mån de inte hunnit få svenska medborgarskap finns den möjligheten, juridiskt sett..
Men först av allt gäller det att få stopp på inflödet av fler familjer med stenkastande barn. Det är juridiskt möjligt, problemet är den politiska viljan.
Lagen måste bedöma angrepp på räddningspersonal som polis, brandkår och ambulans mycket strängt, och där ska även minderåriga kunna straffas.
Ett problem är ju medias agerande. Precis som tingsrättens dom i Värnamofallet får kammen att växa på snorungarna och deras svenskfientliga föräldrar uppmuntrar media stenkastarna genom att framställa dem som politiska aktivister, i en rättfärdig kamp mot outhärdliga orättvisor.
Den sista frågan har jag redan besvarat, även om jag inte ser interneringens syfte som att straffa. Det är brottslingarna som ska sitta inne, inte hederliga medborgare.
