Svar till Robin Shadowes:
”Något som får mig att personligen må riktigt illa är dom svensk-fientliga uttalanden som våra folkföreträdare har spottat ur sig genom åren. Sahlin med sitt ni har en kultur, vad har vi, midsommar och sådana saker. Sedan kommer Reinfeldt med sitt ursvenskt är rena barbariet, Maud Olofssons påstående att det är invandrarna som har byggt upp Sverige och nu senast Birgitta Ohlssons svamlanden om moskéer och minareter.Sist men inte minst det allmänt ifrågasättande vad är egentligen svenskt, vem är egentligen svensk. Om du fick tillfälle att möta dessa folkföreträdare i en debatt i tv, skulle du då ställa dom till svars för dessa uttalanden och vad tycker du själv om dessa uttalanden rent allmänt?Vad betecknar du själv som svenskt och svenskhet?”
Frågan påminner mig om ett tillfälle när jag var i Egypten för ett antal år sedan. På egen hand reste jag från Kairo mot Hurgada vid Röda Havet (inte helt lätt, bara arabiska skyltar). På bussen stötte jag på en annan svensk, f.ö. med det utseende som traditionellt förknippas med svenskhet: blond och blåögd (även om i praktiken aldrig mer än 1/3 av alla svenskar haft sådant utseende).
Det intressanta var den spontana och djupa känslan av igenkännande som både han och jag upplevde i denna främmande miljö. Han jobbade inom resebranschen och verkade frustrerad på araber, hade förmodligen hunnit erfara en del av hur saker inte fungerade.
Vi behövde inte övertyga varandra om att vi var svenskar. Det gällde språket och utseendet, men definitivt något mycket mer – av attityder, värderingar och tänkande, av verklighetsupplevelser och gemensamma referensramar.
Precis som Robin Shadowes blir jag irriterad över att man ifrågasätter existensen av det svenska och svenskhet – bara därför att det är svårt eller omöjligt att ge en exakt definition, att dra en knivskarp linje mellan vem som är svensk och vem som inte är det.
Ingen ifrågasätter ju att det finns barn och vuxna, unga och gamla. Det finns visserligen myndighetsålder och pensionsålder, men i praktiken blir det en glidande skala, med gråzoner.
Det här blir i mitt tycke till onödiga hårklyverier. I slutänden är det en fråga om ifall man själv upplever sig som svensk och av andra upplevs som svensk.
Jag kommer här att tänka på ett av lasermannns offer. Han var född i Chile, men hade lärt sig felfri svenska och umgicks bara med svenskar. Han såg sig själv som svensk och uppfattades av sin omgivning som svensk. Så kom skottet/skotten…
I praktiken tror jag att det kan vara svårt, i normalfallet, för en utlänning som kommer till ett annat land att helt assimileras. Han/hon har kvar sina rötter och minnen, sin identitet och sin koppling till hemlandet. Det är heller inte nödvändigt, det viktiga är att barnen blir svenskar fullt ut.
Det finns ”inte vi och dom”, får vi lära oss. Vi svenskar existerar således inte.
Inget motsvarande ifrågasättande sker av att det finns t ex tyskar och ryssar, kineser och japaner, turkar och kurder. Mona Sahlin har tvärtom uttalat sin uppskattning över de senares kultur. Andra folk finns, de har kultur och detta är fint – varför ska inte detsamma gälla svenskar?
Man anför att vår kultur ytterst är importerad, men då kan detsamma sägas om varje kultur. Vissa influenser utifrån har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Både språk och kulturer förändras successivt. Detta är inget problem.En helt annan sak är vad som nu pågår, nämligen en storskalig invasion och kolonisering där vi som folk byts ut, där man länsar våra skafferier och hånar oss svenskar.
Ett antal miljoner svenskar skulle inte kunna bytas ut mot lika många miljoner kineser, även om dessa arbetade flitigt, var hederliga och alla talade perfekt svenska. Inte utan att något viktigt skulle ha gått förlorat.
Även utan att tillskriva svenskhet eller svensk kultur något högre värde jämfört med andra kulturer anser jag att Sverige ska förbli svenskt. Skälet blir i princip detsamma som för att vi ska värna utrotningshotade växt- och djurarter i världen. Det gäller att slå vakt om en etnisk mångfald på global nivå.
Just som svenskar har vi ett särskilt ansvar att verka för att svensk kultur och svensk etnicitet lever vidare. Om inte vi gör det, vilka ska annars göra det?
Därutöver är det möjligt att i svenskheten se positiva värden, som inte finns inom varje annan kultur. Med svenskhet förknippar jag ett antal hållningar och värderingar, vilka utgör en viktig förklaring till att Sverige blivit en utvecklad demokrati och ett avancerat välfärdssamhälle.
Samtidigt finns en del i svenskheten som jag inte kan undgå att förakta, men det får jag leva med. (Jag syftar då på den utbredda strutsmentaliteten och undfallenheten, som möjliggör den fortsatta marschen mot avgrunden.)
