Svar till Uncle Bob:
”Du skrev några rader i boken ’20 röster om 20 år” där du varnade för att SD ska komma att göra en ”KD:are” . Menar du att man går för långt i sin iver att anses ”rumsren’?
Vad är en lämplig balans mellan mainstream-politik och radikal invandringskritik och värdekonservativ ideologi. Jag tänker på den allmänna acceptansen – kontra bilden av ett kompromisslöst missnöjesparti.”
Begreppet missnöjesparti kan väl uppfattas på två olika sätt.
1.
I en bemärkelse måste varje parti vara ett ”missnöjesparti”: det finns saker man är ”missnöjda” med och vill förändra. Således driver man krav som kan åstadkomma detta.
2.
När pk-iterna använder begreppet ”missnöjesparti” är det ett nedsättande begrepp, de måste alltså mena något annat än ovan.
Själv lägger jag i begreppet in att man driver oförenliga krav, med den gemensamma nämnaren att de är populära och kan ge röster.
Med den definitionen blir det i själva verket de sju etablissemangspartierna som är populistiska. För hur låter de när kostnaderna för invandringen kommer på tal? Jo, man får ”inte ställa grupp mot grupp”. Dvs vi behöver inte bry oss om att budgetar ska gå ihop, man förnekar sambandet mellan olika utgifter eller utgifter och inkomster.
Rent allmänt anser jag att Sverigedemokraterna i sin kärnfråga – invandringspolitiken – ska sikta till att driva de krav som är nödvändiga för att utvecklingen mot avgrunden ska kunna hejdas. Det räcker inte med att Sverige inte har en större invandring än andra EU-länder om också dessa är på väg mot en avgrund.
Som en bonuseffekt kan de lämna politiskt utrymme för andra partier att göra positionsframflyttingar i rätt riktning utan att kunna anklagas för att driva samma krav som SD.
I att ”göra en KD:are” lägger jag att ett parti drivs så långt i sin strävan att slippa bli angripet att det överger sina kärnfrågor. Vad står Kristdemokraterna för idag, som skiljer dem från andra partier? Jag kan inte komma på någonting!
Det finns en risk att även SD genomgår en motsvarande utslätningsprocess, lockad av att få gott anseende i etablissemangskretsar och ”komma in i stugvärmen”.
Jag tror mig här kunna se åtminstone två faromoment:
1.
Feta riksdagsarvoden och andra förmåner. Det kan med tiden skapa felaktiga drivkrafter och attrahera fel typ av personer till partiverksamheten.
2.
Toppstyrning och likriktning. Det kan också bli till en process, som över tid gör sig alltmer gällande.
Här får jag på näthinnan en scen från SD:s senaste riksårsmöte, som ju sändes i TV. Det gällde behandlingen av Joakim Larsson och hans motion om dödsstraff.
I sak tillhör jag dem som är motståndare till dödsstraff, eftersom det blir oåterkalleligt, om det dömts fel. Iofs har jag tänkt att det borde kunna tillämpas åtminstone när någon för tredje gången dömts för mord, då finns en säkerhetsmarginal. Men som fallet Thomas Quick visar är svenskt rättsväsende tyvärr inte att lita på, man kan döma oskyldiga som skyldiga.
Till detta kommer den taktiska aspekten just inför ett valår. Om många ombud hade röstat för dödsstraff skulle det ha kommit att användas mot SD.
Så jag förstår partiledningens irritation mot Joakim Larsson och att man ville ge eftertryck åt ett avfärdande av motionen.
Inte desto mindre gav scenen dålig smak. Talare efter talare gick upp mot motionen, och det må vara. Klart stod att den inte skulle få många bifallsröster. Detta stod om inte annat klart efter acklamationen. Då begärde partiledningen votering, dvs röstning med uppsträckta röstkort. Inte heller det var nog, man begärde rösträkning. Resultat: 3 röster för motionen, mer än 100 mot.
Mina associationer går här till när jag läste ryska och tog del av texter från sovjetiska kommunistpartiets möten. I referat av talen stod emellanåt inom parentes ”burnije aplodismenti” – ”dånande applåder”.
Det kan kännas skönt för en partiledning att få så starkt stöd. Det kan också kännas gott att få vara med på den ”rätta” och vinnande sidan vid ett tillfälle som detta.
Jag säger inte att det var fel att i det konkreta fallet ge eftertryck åt partiets avståndstagande från dödsstraff, men det är viktigt att man samtidigt inom partiet är medveten om den fara som här ligger inbyggd.
Blir detta rutin, ett normalt inslag i partiarbetet, att på detta vis trycka till åsiktsavvikare, är det inte bra. Risken blir då stor att en kader av svansviftare omger ledningen och allt färre vågar säga emot. Ett parti måste ha en levande debatt, där även partiledningen kan få mothugg ibland.
Bästa botemedlet mot att SD ska göra en KD:are är medvetenhet om risken, en kontinuerlig konstruktiv kritik från sympatisörer och en lyhördhet från SD-ledningen.
Jag tror det är en i grunden oklok strategi för SD att försöka vara oförarglig före valet, i tron att man i ett senare skede ska kunna skärpa tonen. Rätt tid att var skarp i sitt budskap är nu.
Är man inte skarp nu så lär man inte blir det senare.
