Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Proteströsta!

Så här resonerar jag inför årets val:

Samtliga sju riksdagspartier står bakom den förda invandringspolitiken. Mot detta vill jag uttrycka en protest.

Detta skulle kunna ske genom att
a) avstå från att rösta
b) rösta blankt eller
c) rösta på ”Kalle-Anka-Partiet”.

Gemensamt för alla dessa alternativ är att protesten inte blir riktad, det framgår inte vad den gäller.

• En röst på Sverigedemokraterna har fördelen att protesten blir riktad och tydlig.

En extra krydda får en sådan protest genom etablissemangets behandling av SD. Partiet har ju konsekvent svartmålats och hindrats från att komma fram som andra partier i media. SD:s torgmöten har också störts av politiska huliganer – trots att SD:are aldrig saboterat andras möten.

Därför blir en röst på SD samtidigt ett avstånds-tagande från dessa antidemokratiska metoder och en knäpp på näsan åt media.

Detta resonemang gäller även om risken är stor att Sverigedemokraterna kommer att göra en ”KD:are”, dvs snart efter riksdagsinträdet överge sina egna kärnfrågor.

Resonemanget gäller egentligen oberoende av både SD:s program och SD:s kandidater. Det handlar om att markera för en förändring. I just detta val.

Har jag haft fel?

Redan märks att jag på en punkt kanske behöver korrigera mig.

Jag skrev så här:

”Min bedömning är att om Sverigedemokraternas helt överordnade mål är att bara komma in i riksdagen, då räcker det med att nu så att säga ”sitta still i båten”. Man behöver egentligen inte säga någonting om någonting, man seglar in med automatik redan genom det faktum att SD nu kommit att ockupera en viktig politisk nisch på den partipolitiska kartan.”

Bakgrunden till denna bedömning var ett flertal opinionsmätningar under hösten, som alla placerade SD över 4%-gränsen och pekade mot att SD skulle bli större än både KD och Centern i det förestående riksdagsvalet.

Nu har kommit nya opinionsmätningar, som pekar på något annat. Senast Sifo för februari, som ger SD bara drygt 3%.

Det här låter sig förvisso tolkas på två olika sätt:

1. Det rör sig om manipulerade resultat, för att inge väljarna en bild av att en röst på SD blir bortkastad.

2. Resultaten speglar en faktisk opinionssvängning till SD:s nackdel.

Den första tolkningen kan ju ligga nära till om man har en dragning åt det konspiratoriska.

Eftersom jag själv inte har det, blir min tolkning den andra.

Jag har inga höga tankar om 7-klöverns politiska omdöme, den har nu under så många år bedrivit en helt vanvettig invandringspolitik.

Däremot tilltror jag den taktiskt omdöme och till sitt förfogande har den två i sammanhanget ovärderliga tillgångar:
a) Media
b) Rymliga samveten

Resultaten ser vi nu, i två led.

Först ser man till att SD inte mer nämns, inte finns med på den politiska dagordningen.

Sedan skördas resultat, i form av denna nedgång för SD.

När Dagens Nyheter nyligen skulle låta läsarna partirösta fanns således bara de sju med, inte SD. Där fanns ett alternativ ”Något annat parti”, och det fick 15% av rösterna. ”NAP” blev det näst största partiet…
När SVT:s Agenda den 31/1 anordnade partiledardebatt fick Sverigedemokraterna inte deltaga.

T.o.m. när Agenda i ett tidigare program hade SD som ämne för diskussion hölls partiets egna företrädare borta från TV-studion. Partiets motståndare – däribland Mona Sahlin och Maud Olofsson, som båda mosats av Jimmie Åkeson de gånger de mött honom i debatter – fick vara med, men inte Åkesson. Man talade om SD, inte med SD.

Vad som nu uppenbarligen står på agendan är att helt försöka förtiga Sverigedemokraterna. Man har inte för avsikt att låta SD vara med heller fortsättningsvis i TV:s valdebatter.

Helt på tvärs mot hur man i tidigare valrörelser behandlat både det pyttelilla Feministiskt Initiativ och Junilistan. Klart är hur man här mäter med olika mått, men med detta kan man komma undan – vilka skulle kritisera media? Knappast media själva.

För SD:s del betyder detta att det finns lärdomar att dra.

När partiet i höstas – genom Åkessons artikel i Aftonbladet – hamnade i fokus för diskussion, då strömmade nya partimedlemmar till och väljarsympatierna växte. SD hamnade i ”blåsväder” och fick massiv kritik, det gagnade ändå partiet.

SD:s linje just nu är den rakt motsatta –  man tar få eller inga egna initiativ, man gör inga ställningstaganden som kan föranleda kritik mot partiet.

Man smälter s.a.s. in i tapeten.

För just detta varnade jag på SD:s riksårsmöte år 2005, när jag pläderade för Jimmie Åkesson som ny partiledare. Mitt stöd var i princip villkorat – även om jag aldrig fick något direkt löfte från Åkesson om att han inte skulle smälta in i tapeten.

Nu ser han ändå ut att göra just detta, med resultatet att Sverigedemokraterna kanske missar både tillfället att ta sig in i riksdagen och att påverka opinionen.

Ett förhållande förtjänar därför att påpekas:

SD har kommit att ockupera en bestämd politisk nisch i den svenska debatten. Det ger ett ansvar, att artikulera det berättigade missnöje som finns kring invandringspolitiken och angränsande frågor.

Det är inget framgångsrecept att försöka göra sig så oförarglig som möjligt.

I själva verket kan man därigenom göra sig förarglig – hos dem som skulle bära fram partiet.

Som jag ser det står Sverigedemokraterna nu moraliskt inför ett vägval:

• antingen axlar SD sitt ansvar och börjar bli offensivt, tar initiativ och talar klarspråk

• eller så drar SD tillbaka sin kandidering i årets riksdagsval, så att man lämnar plats för andra alternativ.

Slutinlägg

Avslutningsvis vill jag tacka för en bra diskussion. Den har varit just så saklig och konstruktiv som jag hade hoppats. Frågorna har givit mig möjlighet att sortera tankarna och formulera mig på viktiga punkter.

Naturligtvis har jag inte haft svar på allt eller varit så uttömmande att inget mer funnits att tillägga, naturligtvis är mina åsikter inte höjda över diskussion. Det är rimligt att envar utvecklas åsiktsmässigt.

Redan på en punkt vill jag nyansera vad jag skrivit i ett tidigare Exilen-inlägg. Det gäller Salem.

Jag jämförde dessa manifestationer med FNL-demonstrationerna på 60-talet. Båda hade ju extrema grupper som organisatörer – i det förra fallet nazister, i det senare kommunister. Vad jag då bortsåg från var en viktig skillnad. FNL-demonstrationerna hade media i ryggen, Salemmanifestationerna har media emot sig.

Jag vidhåller vikten av att manifestera mot det omfattande svenskfientliga våldet i dagens Sverige och kan fortfarande konstatera att några andra sådana manifestationer inte förekommer, än de i Salem.

Det politiska priset för SD att deltaga där skulle dock, genom mediasituationen, bli högt. Dessutom har det nu gått snart 10 år sedan det vidriga mordet på Daniel Wretström inträffade och manifestationerna börjar avklinga, det blir för varje år allt färre antal deltagare.

För egen del har jag ändå en svaghet, eller i varje fall egenhet: jag blir provocerad av uppenbar antiintellektualism. Vad ligger i botten på hållningen hos dem som förfasar sig över att man deltar i Salem, dvs manifesterar tillsammans med nazister? Är det att man därigenom själv blir nazist?

Jag har deltagit där en gång och blir då ett bevis på att detta inte stämmer. Jag klarade den ”pärsen” utan att på kuppen bli till nazist. Lika mycket nu som tidigare bekänner jag mig till demokratiska värderingar.

Varför måste varje samröre mellan demokrater och nazister medföra att de senare vinner terräng.? Tror man på styrkan i demokratiska hållningar borde snarare de förra vinna på det.

Eller är argumentet att man ger vind i ryggen åt nazister genom att deltaga i Salem? Det blir i så fall en marginell bieffekt, jämfört med det överordnade målet att protestera mot det svenskfientliga våldet.

Salem knyter an till det som BGF tog upp för några år sedan i ”Politiskt korrekt lexikon”, där punkt två löd:

”Det gäller att undvika fel sällskap och åsikter som är utdefinierade:a) X får inte tycka som Y, om Y är befläckad.b) X får inte träffa, inte prata med, inte umgås med Y – då blir X besmittad.

Ingen människa kan ha integritet, i varje mänsklig interaktion vinner den onda sidan.”

Detta pk-resonemang finns egentligen i två varianter, kring gruppen x (ej besmittad) och gruppen Y (besmittad)

1. Genom att X intar en viss ståndpunkt, som Y redan intagit, ”legitimerar” X Y, man ”spelar i händerna”.

2. Genom att X först intar en viss ståndpunkt eller tar fram vissa faktauppgifter kan Y sedan intaga samma ståndpunkt eller framföra samma fakta, och dra fördel av detta.

Det enda sunda, menar jag, är att ställningstaganden ska göras på sakliga grunder och bedömas i kraft av sin egen hållbarhet.

Ett konkret exempel: När det svartmålade SD i början av 90-talet hade boken ”Lagom är bäst!” på sina bokbord så förtog inte detta styrkan i bokens innehåll.

Vad sedan gäller etiketteringar så använder jag ju själv beteckningar som ”pk-iter” och ”godister”.

Två generella krav kan ställas för att det inte ska bli fråga om bara tillmälen och skällsord:
a) begreppet ska kunna definieras och avgränsas.
b) vid användning ska man kunna påvisa att vederbörande svarar mot etiketten.

Begreppet ”pk-it” har flera sidor, men en central sida är den ovan, guilt-by-association. En annan är att fakta/åsikter kan avfärdas som ”obehagliga”, istället för att man ser till verkligheten.

I begreppet ”godist” lägger jag att man bara ser till intentioner (verkliga eller bara föregivna), men bortser från det faktiska resultatet. Eller att man bjuder generöst, medan andra får stå för notan.

Ett av Expos mest populära tillmälen är ”rättshaverist”, använt mot i princip envar som påpekar på problem som inte bör pekas på – medias ensidighet, rättssystemets sätt att mäta med olika mått, orättvisor mot svenskar, osv. Ett på sitt sätt ”genialt” tillmäle: genom att det är så luddigt blir det ju omöjligt att försvara sig mot. Med en hederlig diskussion har det inte mycket att göra.

Jag har i tidigare inlägg varit inne på risken för att SD ska göra en KD:are. Där måste jag sätta ett frågetecken för den nye redaktören för SD-Kuriren, Tommy Hansson, som deklarerat att han ser Expo:s Fredrik Malm som sin ”favoritpolitiker”.

Om vi blickar framåt kan vi nog bortse från Salemmanifestationerna, de kommer förmodligen snart att upphöra. Men det svenskfientliga våldet kommer för den skull inte att ha upphört.

Kvar står därför frågan: hur protestera mot detta?

Efter en gruppvåldtäkt av tre amerikanska soldater på en japansk flicka samlade en protestdemonstration på ön Okinawa 85.000 deltagare. Så många blev det aldrig mot Salemmordet och lär heller inte bli efter nya rasistiska eller politiska mord på svenskar.

Jag tycker ändå att SD bör inbjuda bl.a. de sju riksdagspartierna till årliga manifestationer mot våldet i Sverige, gärna med udd också mot massmedias mörkningar och BRÅ:s brottsförnekanden.

Huvudparoller kunde där bli:
• mot det politiska våldet!
• mot det rasistiska våldet
(inklusive det svenskfientliga)!
• mot kvinnovåldet
(inklusive hedersvåldet)!

Svaret blir kanske nej från samtliga partier, men då kan SD manifestera på egen hand. Blir det få deltagare i en sådana manifestation kan ingen lägga SD detta till last, partiet har ändå försökt. Skulle en del nazister ansluta sig är det ändå SD som denna gång håller i organiserandet ( i Salem har det skötts amatörmässigt).

Nu återgår jag till att fokusera på vitboksarbetet. Svårigheten där ligger i att det finns så mycket av relevanta uppgifter att ta vara på, för varje dag tillkommer nya fakta. Arbetsmässigt blir detta en utmaning, men också för dem som ska ta del av allt materialet.

En lösning kan bli att på webben tillhandahålla vitboken i två versioner,:
• dels den fullständiga, på BGF
• dels en sammanfattning, på en ny blogg.

En fördel med bloggen kan också vara att den ger plats för kommentarer.

Jag såg för övrigt att ”Svenska Tankar” på Youtube lagt ut mina Exileninlägg i några  snygga videos:

http://www.youtube.com/user/SvenskaTankar?feature=chclk#p/u

TACK för denna diskussionsrunda – för mig har den känts givande!

Robin Shadowes m.fl

Svar till Robin Shadowes Bad Sector och Dynamo.

Ber här om överseende med att mina svar inte blir så uttömmande, jag är ju inte ”inläst” på allt.

Robin Shadowes:
”Har lite undringar om islamiseringen som pågår just nu. Läste nyligen någonstans att rika saudier hade donerat tiotals miljoner till dom engelska universiteten Oxford och Cambridge. Sipprar det även in pengar till våra högskolor? Misstänker förutom saudierna att även iranierna är ytterst aktiva även om dom tillhör olika skolor, shia respektive sunni. Att Khadaffi nyligen köpte upp moskén i Malmö tycker jag är ett annat oroande tecken i tiden. Om det nu skulle vara så tycker jag att många pusselbitar skulle falla på plats, så som all anpassning, massinvandringen av muslimer och all propaganda för islam.

För inte tror jag att alla dessa ‘donationer’ är helt kravlösa, snarare tvärtom. Vill gärna höra dina tankar om detta, undrar också om du har idéer om hur vi skall kunna exponera sådana där kopplingar till salafister, wahabister och andra extrema islamister.

Eller hur vi skall kunna bekämpa denna ständigt pågående islamisering och vända på den?”

Islamiseringen av Sverige, liksom av övriga Europa, måste stoppas. Denna fråga ska ses ur ett politiskt perspektiv.

Jag tycker att Inger-Siv Mattson fångade situationen väl i sitt brev till en fp-politiker:

”Ni förespråkar minareter och böneutrop i Sverige.  ‘Precis som kyrktornens klockor ringer måste moskéernas minareter få ropa. Annars blir religionsfriheten en chimär.’

Jag undrar om Ni kan upplysa mig om hur högt klocktornet på den kristna katedralen i Mecka är?
Inte är det väl så att religionsfriheten enbart fungerar i en riktning? Eller..?

I sammanhanget vill jag inte undanhålla Er ett citat från den franske 1600-talsfilosofen, författaren och vetenskapsmannen Blaise Pascal, som i ett eller annat religionsfilosofiskt sammanhang sade: ‘Ni kräver, i våra principers namn, de rättigheter som ni, i era principers namn, förvägrar oss.'”

Först av allt måste vi få stopp på vidare invandring till Sverige från muslimska länder.

Därefter måste de muslimer som begått grova brott eller tillskansat sig ett PUT på ett oegentligt sätt utvisas.

Kan fakta fås fram kring finansieringen av redan byggda moskéer, eller moskéer under byggnad, så kan det säkert användas i argumenteringen. Personligen har jag inte orkat/hunnit sätta mig in i detta.

Religionsfriheten måste rimligen värnas i den bemärkelsen att envar får bekänna sig till islam och även ha tillgång till bönelokaler. Detta behöver dock inte betyda stora moskéer, centralt i våra städer.

Då blir det i praktiken något mer än bara bönelokaler, det blir makt-markeringar. Precis som muslimska kvinnors uniformer kan fylla den funktionen i stadsbilden.

Islam är ju inte bara en religion, där det handlar om friheten till privat utövande. Som Åke Sander skrev om islam i ”Tvärkulturella möten”:

”…det inte är en ren privatsak huruvida man följer religionen (‘är religiös’) eller inte.”

”…att lära känna och bringa sitt samhälleliga och privat liv i överensstämmelse med Allahs heliga skapelsevilja. Detta är en muslims – ja enligt islam varje människas – yttersta angelägenhet.”

Islam är en ”kosmocentrisk religion” som ”innefattar tillvarons alla delar: hela det privata såväl som det sociala, kulturella, ekonomiska och politiska livet, och inte enbart det som från vår horisont betraktas som den religiösa sfären.”

En annan självklar åtgärd måste vara att skrota de lagar som DO baserar sin svenskfientliga verksamhet på.

Är det för övrigt inte märkligt, att de krav om homovigslar – som varit så viktiga för pk-iterna – bara riktas mot de kristna och kyrkorna, aldrig till muslimerna och moskéerna?!

Eller jämför Ecce Homo i Uppsala domkyrka med Muhammedkarikatyrerna, och reaktionerna i respektive fall. Det visar att vi har att göra med fundamentalt olika typer av religioner.

Bad Sector:
”Vi har idag en konsensus i hela debatten kring att kriminalitet orsakas skillnader i socioekonomisk status och därför kan bekämpas med bidrag, utbildning och jobb – när det vetenskapliga stödet för ett sådant samband är helt frånvarande. Stödet för det motsatta sambandet – att kriminalitet orsakar arbetslöshet och fattigdom är däremot stort.

Man slipper hårklyverier om vilka omfördelningsåtgärder som behövs och vilka misstag som begåtts utan kan direkt peka på att åtgärderna är meningslösa, eftersom orsaksanalysen baseras på önsketänkande och kryptoreligiösa övertygelser om människan som ett ”tomt ark”/blank slate/tabula rasa.”

Klart är ju att de enorma resurser som skyfflats in i storstadssatsningar och andra riktade åtgärder till invandrartäta områden har givit magert eller inget resultat. De har varit som hälla ned dem i ett stort, svart hål. Väsentligt mycket mer pengar satsas till skolor med stor andel invandrarelever än i övriga skolor. Ändå når man inte godtagbara resultat.

Jag tror här inte på ”social ingenjörskonst”. Vare sig roten till problemen ligger i arv eller miljö så kan man inte få barn att göra bra ifrån sig i skolan om de själva saknar motivation och om deras föräldrar inte ger dem något stöd för detta.

Det är själva problemimporten som först och främst måste upphöra

Dynamo:
”Vad är egentligen en god vandel hos en politiker? Det är ingen hemlighet att det fifflas till höger och vänster bland Svenska politiker, så vilka krav bör SD ställa på politiskt aktiva som kan sägas representera partiet, oavsett om det handlar om ledamöter i kommunfullmäktige eller aktiva debattörer i den offentliga debatten.”

Vad jag här spontant kan konstatera, är ju hur pk-iterna mäter med dubbla måttstockar.

Beträffande SD:are med brottsregister verkar gälla att det ska vara på livstid, de ska aldrig få en ny chans i livet.

Beträffande invandrarkriminella som sagt sig vilja bli hederliga är det OK med ständigt nya chanser. Så generösa har man därvid varit, att en del aktiva i ”Lugna Gatan” visat sig finnas kvar i kriminella karriärer.

Jag anser att personer med brottsbelastning ska ges nya chanser. Dock bör en viss karenstid gälla för politiska uppdrag, och spårbytet måste vara definitivt. Inga återfall kan accepteras.

Detta resonemang ska gälla lika mycket oavsett parti, även om jag – som sympatisör till SD – naturligtvis är särskilt angelägen om att man där får fram hederliga människor med god vandel. Där menar jag att även ett digert brottsregister, om det ligger ett antal år tillbaka i tiden, ska betyda mindre än ett småskojeri som fortfarande har aktualitet.

Sedan har jag personligen svårt att numera bli upprörd över obetalda TV-licenser, med tanke på det grova missbruket av TV-mediet.

Fronk 2

Svar till Fronk:

”Vilka frågor, förutom invandringen, anser du att SD bör föra fram och driva och vilken hållning bör de ha i dessa frågor?

Jag ställer denna fråga eftersom jag tror att SD redan vunnit debatten om invandring och mångkultur. Där har de redan en stor del av Sveriges befolkning bakom sig och de skulle ha ännu fler om folk kände till hur det verkligen förhåller sig. Undersökning efter undersökning visar att SD har betydligt större stöd i just dessa frågor än vad som avspeglar sig i deras röstsiffror.

Under förra året och framförallt under hösten fick SD mer medieutrymme. SD tjänade på det och debattmotståndarna var unisont oförmögna att slagkraftigt bemöta SD. Antingen bemötte man de med rena lögner eller så förtalade man dem i det vanliga infantila tonläget. Men ingen klarade av att motbevisa eller krossa SDs argument. Men den matchen, eller halvleken, utspelade sig på SDs planhalva. Där dominerade SD helt och hållet.

Nästa halvlek kommer inte att bli lika enkel. Den kommer att spelas på motståndarsidans planhalva i betydligt större utsträckning. Och då kommer inte de svepande svar som Åkesson gav i Expressen på annat än invandringspolitik att duga. Därför är jag inte fullt lika säker som många andra här att SD verkligen kommer in i riksdagen efter valet i september.”

Min bedömning är att om Sverigedemokraternas helt överordnade mål är att bara komma in i riksdagen, då räcker det med att nu så att säga ”sitta still i båten”. Man behöver egentligen inte säga någonting om någonting, man seglar in med automatik redan genom det faktum att SD nu kommit att ockupera en viktig politisk nisch på den partipolitiska kartan.

Skulle man i något sammanhang avkrävas svar om något annat än invandringen kan det räcka med att tillstå att man inte har svar, men att det heller inte är nödvändigt. Massinvandringen är idag den stora ödesfrågan för Sverige, överordnad allt annat i betydelse. För de väljare som delar den uppfattningen tillhandahåller SD en valmöjlighet. En röst på SD uttrycker en protest mot det pågående vansinnet, där alla de sju riksdagspartierna ju är överens.

Detta är dock inte den handlingslinje som jag rekommenderar. Varför?

För det första ser jag åtminstone tre skäl att offensivt driva invandringsfrågan:

1. Det verkar förpliktigande, och minskar risken för att SD ska göra en KD:are.

2. Det förtydligar och verkar opinionsbildande – varigenom många vankelmodiga kan vinnas över.

3. Det kan motivera och inspirera egna sympatisörer, vilket kan gagna både ett bra valresultat och ett bra partiarbete även efter valet.

Just det faktum att SD kommit att ockupera denna politiska nisch ger partiet ett ansvar. Uppdraget är inte bara att ta sig in i riksdagen, det är även att verka opinionsbildande. Då gäller det visserligen att vara relevant och att ha sakligt korrekta fakta, men inte att vara så nyanserad att man blir harmlös och smälter in i tapeten.

Det ligger ju ett gigantiskt folkbildningsarbete framför oss, för att påvisa vidden av

kostnaderna för invandringen och det gigantiska slöseriet med skattemedel

orättvisorna, som gör svenskar till andra klassens medborgare i sitt eget land

förfallet, både moraliskt, ekonomiskt och beträffande säkerhet

• medias mörkningar och överhuvudtaget förljugenheten genom förmenta experter, professionella godister, mm.

Där har vi förvisso en uppförsbacke genom mediasituationen, som får en dubbel funktion:
• dels får våra fakta svårt att nu ut, rent tekniskt
• dels får vi svårt att bli trodda: Kan detta verkligen vara sant?! Mer pengar (8.700 kr) åt en nyanländ utlänning än åt en svensk pensionär?!

Viktigt är också att förmedla en bild av att en radikalt annorlunda politik är möjlig, att det finns helt konkreta åtgärder att vidtaga, om den politiska viljan föreligger (Palme: ”Politik är att vilja!”…)

Konkret:
– Ingen behandling av andra asylansökningar än dem som lämnats direkt vid ankomsten till Sverige, för personer med giltiga pass!
– Inget bekostande av uppehälle mm åt utlänningar som stannat kvar utan uppehållstillstånd, dvs vistas illegalt i Sverige!
– Inom EU, driv kravet på ett EU-gemensamt ”Safe haven” för alla asylsökande!

Invandringsfrågan slår igenom på så många andra områden, påverkar ju allt som kostar pengar: vård, skola, omsorg, mm. Den skapar en fysisk otrygghet som inskränker mångas frihet. Den undergräver vårt rättssamhälle och vår demokrati.

Sverigedemokraterna lär dessutom inte komma i regeringsställning under sin första mandatperiod i riksdagen, det är rimligt med en inkörningsperiod innan man har en genomarbetad politik på alla samhällsområden. Jag tror SD har allt att där vinna på en avväpnande uppriktighet.

Med detta absolut inte sagt annat än att partiet bör eftersträva en linje på så många andra områden som möjligt, utan onödigt dröjsmål. En bra bit på vägen har man också kommit, genom ett flertal handlingsprogram (även om det energipolitiska dåligt ger svar på hur vi ska få mer tillförlitliga el-leveranser och el till självkostnad).

För mig sönderfaller övriga politikområden i två grupper:
A. De som SD kan ha anledning att själv driva och ta initiativ inom.
B. De som SD själv kan ligga lågt inom, men ändå kan ha godtagbara svar att ge på ställda frågor.

Till grupp A skulle jag vilja räkna:
• skolan
• äldreomsorgen
• pensionerna
• elförsörjningen.

Detta borde således tas upp i Valmanifestet 2010.

Där måste också komma ett mer offensivt krav kring invandringen än vad man haft tidigare: ”Invandringen till Sverige ska inte ske i snabbare takt än i andra västeuropeiska länder”.

Även om Sverige varit mest extremt i denna fråga så har vi ju en utveckling av samma karaktär i Tyskland och Nederländerna, Frankrike och Storbritannien. De är alla på marsch mot en avgrund.


Då räcker det inte med att slå av på takten. De krav som SD ska driva måste vara sådana som skulle få stopp på denna avgrundsmarsch, om de genomfördes. Sverige ska överhuvudtaget inte ha någon omfattande invandring från muslimska länder eller överhuvudtaget från andra kontinenter.

Redan genom att vi håller oss till två grundprinciper utifrån Genevekonventonen kan kanske detta uppnås:
a) vederbörande ska ha asylskäl
b) första-asyl-landsprincipen ska tillämpas.

Vid avslag ska avvisning ske omedelbart, man ska inte kunna gömma sig för att sedan kunna prövas för asyl/PUT på nytt.

G-Lenn-art 3

Svar till G-Lenn-nart, konspirationstemat:

”Politik utan konspirationer i någon mån finns ju inte då knappast någon blottlägger sig totalt. Jag har ändå svårt för att tro att det skulle vara judar som styr. Vi kan ta Fredrik Reinfeldt som exempel. Vilka judar skulle ha hållhakar på honom? Eller är det så att han blivit ideologiskt hjärntvättad av judar liksom i så fall i stort sett alla andra gojims?”

”…jag har väldigt svårt för att tro att det är judar som styr över vår invandringspolitik. De kan ha ett inflytande, javisst. Men hade inte de styrande i partierna förespråkat en massinvandring så hade det heller inte inträffat. Därför tror jag det är destruktivt att antyda att så skulle vara fallet eftersom det också skrämmer bort folk.

Vad jag ville klargöra var att jag tror inte att det är så smart att hänge sig åt sådana konspirationsteorier.”

Det kan, som jag ser det, finnas tre skäl att instämma med vad G-Lenn-art säger i slutmeningen:
1. Det är svårt att nå full kunskap om detta.
2. Även om man har kunskap blir det ett högt politiskt pris att där driva en sådan tes.
3. Även om det skulle vara så att judiska intressen styr – so what? Har vi inte ändå att försöka bedriva vår opinionsbildning ungefär så som nu sker?

Men om jag ändå får tillåta mig att här låta tankarna röra sig i frågan så kommer jag först att tänka på Stéphane Bruchfeld 1997. Som skäl för sin antisemit-listning av mig och Anders Sundholm anförde han att vi talat om en mediadiktatur i Sverige. Ingenstans hade vi talat om att judiska intressen dominerade inom media, jag är inte säker på att vi ens hade tänkt i de banorna. Men för Bruchfleld var det tydligen en självklarhet.

I samband med vitboksarbetet har jag försökt gräva i historien om invandringen och ”mångkulturen” längre tillbaka än mina egna erfarenheter (90-talet). Det visar sig då att David Schwarz och en krets kring honom spelade en helt central roll genom debattartiklar på 60- och 70-talet. Till sitt förfogande hade de i Dagens Nyheter och andra dagstidningar. De förmådde vände opinionen bland politiker 180 grader, vilket ledde till riksdagsbeslutet 1975 om en statsunderstödd ”mångkultur”.

Detta är fakta.

Under 90-talet har jag sedan noterat flera uttalanden från Schwarz som kan tolkas som att det hela ”bar iväg” på ett sätt som han aldrig hade tänkt sig. Han uttalade t ex sin bestörtning över att människor kan få svenska medborgarskap utan att deras identitet klarlagts, jag tror också han ansåg att man ska kunna svenska som medborgare.

Med andra ord kan enskilda judar i olika skeden ha spelat centrala roller utan att det behöver betyda en samlad och långsiktig plan, inte för att vi ska gå mot en sådan samhällsupplösning som nu sker.

En tes är att judar kan ha ett intresse av ett mångetniskt samhälle, då detta ger dem som grupp en större betydelse. De blir då en grupp bland andra och syns mindre, men finns kvar.

Jag har svårt att få den tesen att riktigt stämma, med den massinvandring av muslimer som nu pågår. Västeuropeiska samhällen som rasar samman, eller där muslimer tar över – det kan inte i längden gagna några andra än möjligen just muslimer. Eller?

För att avslutningsvis knyta an till vad G-Lenn-at skriver om Reinfeldt, så kan vi inte komma ifrån vad vi ser: både (m) och övriga riksdagspartier är eniga om mångkulturen. De driver alla denna destruktiva politik, helt på tvärs mot sunt förnuft och svenska intressen.

Hur förklara deras huvudlösa agerande? Det är en fråga som i varje fall jag har svårt att slå bort!

På något sätt är de styrda, men hur? Det rör nog inte om några formella och direkta direktiv, snarare att man har etablerat ramar för vad som känns rätt och möjligt att tycka och säga för en politiker.

Det som sker kan också vara kopplat till EU – kanske styrt i Ministerrådet, utan protokoll? En likartad massinvandring från islamska länder sker ju i många andra västeuropeiska länder. Här har vi Barcelonaprocessen och dess uppföljare, där resterande länder runt Medelhavet i praktiken blir en del av EU. Är det fråga om det klassiska söndra och härska, att försvåra formeringar av enad opposition mot en större nyordning?

Men detta blir snart bara spekulativt och leder lätt in på stickspår. Säkrast att här sätta punkt. Jag trivs bäst på fast mark.

Arry 2

Svar till Arry:

”Det är en enorm spännvidd mellan de två extremerna ”slump” och ”konspiration”. Vi som värjer oss emot konspirationstänkandet skulle nog vilja hävda att det ryms en hel del faktorer däremellan!Överhuvudtaget har jag svårt att se varför konspirationer ska finnas med på agendan. Om ens bland det finstilta. Jag misslyckas helt med att se på vilket sätt detta skulle främja det invandringskritiska arbetet. Snarare tvärtom finns det en påtaglig risk för idiotstämpel.

Svensk invandringspolitik är så kapsejsad den kan bli. Vi har i stort sett öppet mål. Att då självmant slå en del av straffsparkarna med ögonbindel synes mig vara en vansklig taktik.

Nu finns det förvisso olika typer av konspirationer. Det pågår hela tiden intriger och mörkläggningar som inte behöver vara förbundna med varandra. Men när man tar steget fullt ut och hävdar att det finns hemliga sällskap som styr varenda viktigt skeende i historien, då tror jag att man måste ta sig en allvarlig funderare på om man inte trampat snett någonstans.”

Vad som från början fått mig att alls använda orden ”konspiration” eller ”konspirationstänkande” är ju den anklagelse som både BGF och SD fått från Expo, redan genom vårt hävdande att svenska massmedia var styrda på ett sätt som inte medgav öppen debatt om väsentligheter, inte tillhandahöll relevant information och inte gagnade svenska intressen. Jag menar att – oavsett vad man vill kalla det – det är just så illa ställt med våra media.

Som Stieg Larsson skrev i den år 2000 utgivna boken ”Överleva deadline – handbok för hotade journalister”:

”Sverigedemokraterna och liknande högerextrema grupper hävdar att en massmedial konspiration arbetar för att föra det svenska folket bakom ljuset när det gäller flyktingpolitiken.”

En Aktuell kommentar på Blågula frågor, under rubriken ”Konspiration?” bemötte detta, på ett i mitt tycke bra sätt

Varför används detta begrepp? ”Konspirationstänkande”. Funktionen är uppenbar, tycker jag. Den är att hindra människor från att tänka fritt, eller i varje fall öppet lufta sina tankar – av rädsla för att annars utsättas för denna stämpling.

Här behöver vi bli mer konkreta. Vad lägga in i begreppet ”konspiration”?

Allmänt kan jag se tre moment. Det är grupper som:
1. Har makt
2. Arbetar målmedvetet, har en agenda.
3. Verkar till stor del i de fördolda.

Man kan också ta sin utgångspunkt i omskakande händelser, där det finns en officiell version, som vissa ifrågasätter – på mer eller mindre goda grunder.

Låt mig ta tre exempel från USA:

1. Kennedymordet 1963

Efter mordet lade Warrenkommissionen sin digra rapport, som pekade ut Lee Harvey Oswald som ensam gärningsman. Jag minns hur Kurt Samuelsson i Aftonbladet förklarade att nu hade vi fått Sanningen, nu kunde det vara slutdiskuterat i den frågan.

Idag är väl de flesta av uppfattningen att det fanns mer än en person bakom skotten i Dallas.

2. Tonkinbukten 1964, mm
Efter Tonkinincidenterna i början av augusti 1964, då nordvietnamesiska örlogsfartyg anklagades för att på internationellt vatten ha attackerat den amerikanska jagaren Maddox, fick president Johnson kongressens stöd för en amerikansk krigsinsats i Vietnamkriget.

Under år 2002 släppte Vita huset bandinspelningar av telefonsamtal som tyder på att attacken aldrig hänt. I så fall var ”angreppet” bara en förevändning för att kunna gå i krig.

Det är i så fall inte helt unikt.

• Gustav III laborerade 1788 med svenskfinska soldater i ryska uniformer vid östgränsen för att få igång ett krig mot Ryssland.

• Hitler trixade i samma stil 1939, gentemot Polen.

3. New York 2001
Attacken mot WTC-tornen har en officiell version som en stor del av New York-borna inte tror på. Det finns också en uppsjö av fakta kring denna version som även för mig framstår som svårsmälta. Lika litet som någon annan kan jag presentera någon alternativ bild, som anger exakt hur allt verkligen gick till, men jag förbehåller mig ändå rätten till skeptisism.

Utan denna attack hade Bush inte kunnat driva igenom en serie beslut, bl.a invasionerna av Irak och Afghanistan.

Jag skulle kunna orda mer om WTC, men avstår – meningen är ju inte att här dra igång en debatt om detta.

Det förhållandet att jag på detta diskussionsforum luftar mina tankar kring detta betyder inte att jag ser det som något för SD att driva, eller ens att som parti ha en uppfattning om.

Men det finns ett mer näraliggande fall, där jag ser all anledning till ifrågasättande:

4. Expo-affären 1996

Den officiella versionen var att Expos tryckeri och försäljningsställen utsatts för attentat, av högerextremister, för att stoppa utgivningen.

Vem/vilka vann på de attentaten?

Det visade sig mycket snart. Expo nr 3/96 fick gå med som gratisbilaga i AB/Expressen, och nådde miljonpublik. Dessutom förmedlas ett intryck till många – genom en artikel där – att BGF kunde ha haft motiv till dessa attentat.

Var fanns de våldsbenägna typer som kunde iscensätta något sådant?

Min misstanke var tidigt, och är så än mer idag, att det var personer i Expokretsen som själva hade iscensatt ”attentaten”.

Tobias Hübinette – en av Expos grundare 1995 – var redan vid denna tidpunkt en dokumenterad återfallsförbrytare, dömd både 1992 och 1995. Han figurerade dessutom i samband med attentatet mot SD Riksårsmöte i Norrköping 1995. Han var en person som hade både motiv och kapacitet i sammanhanget.

Eller, för att ”vända på steken”:

När Stéphane Bruchfeld 1997 svartlistade mig och Anders Sundholm genom att sätta upp våra namn på ”World Antisemitism Report” – vilken grund hade han för detta? På vad sätt betydde vår invandringskritik att vi var allmänt fientliga mot judar?

Överhuvudtaget har pk-iterna aldrig tvekat att tillskriva oss invandringskritiker dolda motiv. Vad är detta om inte konspirationstänkande?

Formellt sett hade Bruchfeld iofs aldrig påstått att jag eller Anders var antisemiter, det behövde han inte göra. Budskapet gick ändå fram.

Germanen

Svar till Germanen:

Citat:

”Fråga 1. Som vi alla vet representeras den massinvandringskritiska delen av befolkningen främst av män, detta gör det också svårt att vinna sympatier hos kvinnor då de upplever det hårda budskapet som okvinnligt och negativt. Hur anser du att man skall gå tillväga för nå ut till fler kvinnor utan att börja kompromissa med frågorna?

Fråga 2. Hur stor andel av befolkningen anser du bör vara av utomeuropeiskt ursprung för att vi skall kunna behålla nationens identitet? Denna fråga kommer nämligen förr eller senare ställas av etablissemanget och då borde man vara förberedd med fakta taget ur ett historiskt perspektiv.”

Det var två svåra frågor och jag måste börja med att här tillstå min begränsning. Riktigt bra svar har jag nog inte att komma med.

Fråga 1:
Vid distributionen av ”Sverige i Centrum” (SVIC) – vi stod vid T-banestationer och delade ut till passerande trafikanter – blev vi ofta påminda om det faktum att unga kvinnor verkade minst benägna att ta emot en tidning, mest ängsliga för att den kunde vara en olämplig läsning. Det kändes naturligtvis konstigt när den utgåva vi delade ut handlade om våldtäkter.

Det är alltså inte självklart att människor har självbevarelsedrift och ser till egna intressen. Den perfekta hjärntvätten är när slaven själv slår vakt om sina bojor, när de förtryckta vänder sig mot dem som vill bekämpa förtrycket.

Det här gäller generellt, men mitt intryck är att kvinnor är svårare att nå i opinionsarbetet mot ”mångkulturen”. Varför?

Rent allmänt ligger ett dilemma i att behöva påtala problem, det upplevs av många – och kanske särskilt av kvinnor – som obehagligt. Något som Expo och media förstått att elda på: vi kritiker är ”obehagliga”.

I SVIC försökte vi motverka detta genom att också arbeta med humor, med ren Sverigekunskap, tävlingar och vackra bilder. Det kan man göra och bör man göra, men det grundläggande dilemmat kvarstår.

Kan vi lyckas fokusera på något helt konkret, som känns relevant för vederbörande samtidigt som vi där kan tydligt visa ett förhållande som bara inte går att förneka, då kanske det går att åstadkomma en ”spricka i muren”. Varpå en större mottaglighet kan finnas för ytterligare information. Men det låter sig lätt sägas, det gäller ju att också kunna tillämpa det.

Det var just vad vi försökte med SVIC, utan att kunna notera några undergörande effekter. Det är den verklighet i vilken vi har att verka: svårt att nå andra än redan övertygade, de flesta slår dövörat till.

Det här sammanhänger med Milgrameffekten, om hur människor är styrda av auktoriteter. Den som försöker utmana auktoriteter har då att arbeta i en uppförsbacke, det går inte att komma ifrån.

En möjlighet ligger i att SD-stapeln i opinionsmätningarna fortsätter att stiga, samtidigt som aktiva från andra partier går över till SD. Det inbjuder ju att ställa en fråga till skeptikerna: vad förklarar denna ökning, varför dessa avhopp? Finns det verkliga problem som Riksdagspartiet försummat?

Ett viktigt moment är självfallet också om SD kan få bra kvinnliga företrädare, med vilka många andra kvinnor kan identifiera sig och till vilka de är redo att lyssna.

Och skulle jag göra ett SVIC-nummer idag, då skulle jag skriva om Dan Eliassons import av afrikaner, av bristen på hälsokontroller, risken för TBC-smitta och erfarenheter därvid lag beträffande barn på svenska daghem.

Ett tema skulle kunna vara ”DEN FARLIGA GODHETEN” – hur de bästa intentioner resulterar i en grym verklighet.

Hur farligt är det att köra bil med ögonbindel? Barn kan bli överkörda. Detta kunde bli ett fotomontage. Bilden kan vara ett starkt vapen, som går in i hjärtat och säger mer än tusen ord.

Det är ju inte bara, eller en främst, intellektet vi har att försöka nå. Detta gäller både för män och kvinnor, men kanske särskilt för kvinnor.

Fråga 2:
Den utomeuropeiska invandring som erfarenhetsmässigt har genererat problem är ju den från Afrika och Asien, och främst från muslimska områden. Denna behöver stoppas helt, och detta omedelbart.

Var smärtgränsen ligger beträffande ”nationens identitet” sammanhänger, tror jag, inte bara med antalet utan också med
• takten i invandringen
• inställningen hos dem som kommer
• mottagandet från det svenska samhället.

• Om den invandring vi haft under de senaste tre decennierna istället hade skett under en period på tre sekler skulle effekterna inte bli desamma.

• Om nykomlingarna har inställningen att anpassa sig själva och att deras barn ska växa upp till goda svenska samhällsmedborgare blir resultatet annorlunda än om inställningen är den motsatta, nämligen att det svenska samhället ska omvandlas efter nykomlingarnas önskemål.

• Om det svenska samhället från början ”visar var skåpet ska stå”, dvs ställer krav och ser till att dessa krav efterlevs, dvs sätter in märkbara sanktioner mot asocialt och kriminellt agerande, då får detta också betydelse.

Jag kan inte se att Sverige har någon moralisk skyldighet att överhuvudtaget ta emot människor från arabländer. Om de lider av att bo där så finns det rika arabländer som bör kunna ta emot dem.

G-Lenn-art, 2b

Svar 2b till G-Lenn-art:

G-Lenn-art:
”Dessutom är jag av uppfattningen att SD redan ”gjort en KD:are”. Deras ryggkrökande mot elitens världsbild har nog gått för långt för att partiet ska kunna ta sig ur det.”

Dessvärre ser det ut att ligga mycket i det. Men det finns ju ”grader i helvetet”. Vi måste hursomhelst utgå från att många SD:are är lyhörda för saklig kritik och att de kan påverka inom sitt parti.

Ett näraliggande exempel är rekryteringen av Kalle Winner i Kalmar. I mitt huvud väcks ofrånkomligen frågor kring detta.

Låt mig här först säga två saker:

1.
Det är både önskvärt och hoppingivande att många aktiva från de sju riksdagspartierna nu söker sig till SD. Detta är helt naturligt, med tanke på hur dessa partier sviker grundläggande svenska intressen.

Som ett särskilt positivt exempel ser jag Stellan Bojerud, som på sin blogg ”Mopsen” får in många fullträffar.

2.
Jag har skrivit det tidigare, och det tål att upprepas: Thoralf Alfsson i Kalmar bedriver ett föredömligt politiskt arbete, genom sitt sätt att kombinera ett kommunalt mandat med stark opinionsbildning.

Ändå måste jag förbehålla mig rätten att vara kritisk till åtminstone formerna för Kalle Winners rekrytering. Det finns frågetecken som här behöver rätas ut.

Alfsson skrev på sin blogg om Winner:

Sverigedemokraterna har knutit ett nytt och intressant namn till partiet, Kalle Winner från Nybro. Vi hälsar Kalle Winner välkommen till partiet.Kalle kommer att kandidera för Sverigedemokraterna i landstingsvalet.Kalle Winner är ett känt och mycket respekterat namn i Kalmartrakten”

Vad är det som har gjort Winner så respekterad?

Ur tidningen Östran den 19/1 -10:

”Kalle Winner från Kristvallabrunn blev känd för en större allmänhet i och med sitt engagemang för njursjuka Fitnete Limani. Hon var Winners patient men hotades av utvisning. Han arbetade för att hon skulle få stanna i Sverige för att få livsnödvändig behandling här.Det var för tio år sedan. Senare engagerade han sig i ytterligare ett fall, där Valdete Rexhepi hotades av utvisning till Kosovo. Hon hade bott i Sverige i fem år, och fått bidrag av myndigheterna. Men plötsligt hävdade Migrationsverket att Valdete vistats illegalt i landet.”

Winner till Östran:

”- Men sedan ska jag inte sticka under stol med att mina chanser att få påverka i landstingspolitiken ökar i och med att jag väljer Sverigedemokraterna. Nu kommer jag i topp på listan. Hade jag kontaktat Socialdemokraterna hade jag inte ens kommit med på deras lista.”

Det är ju sällan som ett parti stämmer med ens egna övertygelser till 100%. Frågan är dock om Kalle Winner ställer upp på grundvalarna i den invandringspolitik som Sverigedemokraterna företräder. Den innebär ju att sjukdom inte ska vara grund för uppehållstillstånd i Sverige. Inte heller kan SD gärna mena att det ska gälla i vissa fall, men inte i andra. Lagarna måste ju tillämpas med konsekvens.

Inte verkar det lugnande när man dessutom kan läsa i Wikinews den 13/1 -06 att Kalle Winner har anmält en motion från Vänsterpartiet till antidiskrimineringsbyrån för hets mot folkgrupp. Denna svenskfientliga lag borde ju aldrig ha tillkommit och bör avskaffas snarast – då ska man inte försöka få den tillämpad. (Motionen var förvisso korkad, om att utvisa alla amerikaner från Sverige, men det är en annan sak.)

Vad jag saknar är en deklaration från både Kalle Winners och SD:s sida, i samband med hans inträde, om att partiets linje i invandringspolitiken ligger fast och att Winner accepterar denna linje.

Det är möjligt att Kalle Winner idag är en mycket bra person, som väl platsar i SD. men här ligger just en dimma, som behöver skingras.

Intill dess att så har skett måste jag hålla med G-Lenn-art: SD kan vara på väg att ”göra en KD:are” redan innan partiet kommit in i riksdagen.

Ett annat oroande exempel gäller det besök som Anders Carlberg och andra från Fryshuset gjorde på SD:s partistyrelsemöte i december 2009. Det var ju inte fel i sig, men vad jag saknar är tydliga deklarationer efteråt från SD, om vad som skiljer i grundsyn och slutsatser.

SD-Kuriren rapporterar:

”Fryshuset grundare, den aktive socialdemokraten Anders Carlberg, höll i söndags en föreläsning inför Sverigedemokraternas partistyrelse och partiets samtliga distriktsordföranden. Flera aktiva ungdomar på fryshuset var också med och föreläste. Ämnet som samtliga föreläsare förhöll sig kring var integration och hur kultur- och generationsklyftor splittrar samhället och hotar demokratin.”

Receptet är, enligt Anders Carlberg, varken fler fritidsgårdar eller socialsekreterare. Istället är det genom folkrörelserna, och genom att det inom dessa finns ledare som ser ungdomarna, får dem att känna sig behövda och på så vis gör livet begripligt, som saker kan bli bättre. Det är först när ungdomar ges förtroende som de kan lyckas med att växa.”

Det låter sig lätt göra att önska det ena och det andra, men vad är realistiskt? Ingenstans i rapporten framgår på vilket sätt SD har en gentemot Anders Carlberg avvikande uppfattning. Varifrån ska alla dessa ”ledare” inom ”folkrörelserna” komma? Grundproblemet är ju själva problemimporten!

Men Carlberg tillhör själv dem som har sin försörjning genom dessa skapade, och egentligen onödiga problem. SD-företrädare får inte bli så ”till sig” över att någon vill prata med dem, att man kastar alla principer överbord.

År 1995 vågade Carlberg själv föra fram invandringskritiska åsikter, när han recenserade boken ”Lagom är bäst!”. Nu finner han det inte längre opportunt att tycka så. Måtte inte SD gå samma väg!

G-Lenn-art + hoj, 2a

Svar 2a till G-Lenn-art och hoj:

‘G-Lenn-art:
”Här anser jag att du har fel. Ponera att de som tänker som jag skulle få för sig att rösta på ND. Hur mycket skulle det generera? Låt oss säga en halv procentenhet. Detta skulle då innebära att SD får en halv procentenhet mindre och ND en halv procentenhet mer. Jag skrev också att jag enbart kan tänka mig att rösta på ND om det på förhand ser ut som så att SD med allra största säkerhet kommer in. Detta skulle kanske innebära att SD får 5,5% istället för 6% medan ND skulle gå från att vara obefintliga till att trots allt finnas där och hugga lite lätt vilket i sig skulle innebära att fler får upp ögonen för partiet som även ifrågasätter det mest kontroversiella.

Frågan är var dessa röster gör mest nytta. Enligt min mening så lutar jag just nu åt att rösterna gör mer nytta om de hamnar hos ND. Det skulle nämligen föra upp partiet på den politiska kartan, fler kommer veta om att partiet existerar och kanske även ta till sig en del av vad de har att säga i de kontroversiella frågorna där SD inte yttrar sig.

Dessutom är jag av uppfattningen att SD redan ”gjort en KD:are”. Deras ryggkrökande mot elitens världsbild har nog gått för långt för att partiet ska kunna ta sig ur det.

Samtidigt finns det ju nackdelar med ND. Jag tycker de fokuserar för mycket på judars inflytande och deras förmenta avsikter i hur de använder det. Jag är själv av uppfattningen att judiska grupper har haft ett negativt inflytande över västvärlden men ND verkar här också vara anhängare av någon storslagen konspiration. Sådant tror jag skrämmer bort folk även om jag själv kanske inte bryr mig så mycket så länge som de inte börjar hetsa mot judar som grupp dvs. Den risken bedömer jag dock som ganska liten i dagsläget.”

hoj:
”Hej Jan Milld, nu kanske jag inte borde ojja mig över detta eftersom jag är SD:are och inte ND:are, men jag anser ändå – trots SD:s framgångar att även ND behövs. Till min bestörtning läste jag nyss på nationell.nu detta från en ND:are som skrev detta i en kommentar till en artikel på nationell.nu

‘Magnus 2010-01-19, 13:00
Så gott som alla aktivister har försvunnit och du menar att det beror på att de var “dåliga” följare, inte på grund av det destruktiva ledarskapet i partiets topp – som egentligen alla känner till. Vakna upp och smaka på verkligheten och sluta vara så förbannat rädd. Skrämmande att se hur vissa resonerar här.’

Han skriver alltså att ND har förlorat nästan alla aktivister – känner du till något om detta Jan Milld?”

G-Lenn-art, replik:
”Oj då. Det verkar ju nästan som om ND är ett sjunkande skepp. Jag visste inte att hur det låg till på aktivistsidan utan trodde att det gick bra eftersom det går bra för deras tidning. Det behövs ju annars ett parti som även talar om de mer kontroversiella områdena.”

I detta svar ska jag begränsa mig till ND, för att härnäst följa upp med det som gäller SD.G-Lenn-art driver en stark argumentering, som kunde få mig att tänka ett varv till, om det inte vore för det som vi alla nu kan konstatera genom att ta del av debatten på Nationell Nu: här och här.

Jag vet från en valrörelsen 2002 när jag skulle medverka till att SD-valsedlar fanns utlagda i alla vallokaler i Haninge. Det var ett 60-tal vallokaler och innan vi med bilen nådde de sista hade röstningen redan pågått i tre timmar. Ett jättejobb är det, med andra ord, att täcka upp med valsedlar, dessutom ”kostar det skjortan” för små partier.

Även om ND med en enorm viljeansträngning skulle lyckas att i huvudsak få ut sina valsedlar så ifrågasätter jag den prioriteringen. Det finns viktigare saker att satsa på.

Detta var dock inte utgångspunkten för min rekommendation till ND att avstå från kandidering i riksdagsvalet.

Tanken var att SD då skulle kunna ställa sig mer välvilligt från att konkurrera med ND om kommunala mandat i Södertälje. Något som bör ligga nära, med tanke på att SD inte lyckats förvalta något av de två mandat man vann där i senaste valet.

En annan tanke var att röster på ND vore bortkastade, bättre att de tillfaller SD, som ändå kommer in i riksdagen. Där kan jag följa G-Lenn-arts invändning, en röst på ND kunde vara en investering i framtiden, för den händelse SD definitivt gör ”en KD-are”.

En tredje tanke är att jag i möjligaste mån vill att SD:are ska ta till sig mina delvis kritiska synpunkter på SD. Utsikterna till detta blir rimligen större om jag samtidigt ger partiet mitt stöd.

För övrigt tror jag att min rekommendation att SD-rösta i årets riksdagsval har väsentligt större utsikter att vinna gehör bland väljare än en motsvarande rekommendation att ND-rösta.

G-Lenn-art skriver att ”fokuserar för mycket på judars inflytande”. Det kan jag inte instämma i, inte utifrån vad som skrivits i ”Nationell Idag”. ND intar en kritisk hållning till både USA:s utrikespolitik och Israels behandling av palestinierna, men det tycker jag är helt på sin plats. Åtminstone tidigare hade ND en paroll ”USA UT UR IRAK – IRAK UT UR SVERIGE!”. Den tycker jag är träffande!

I en bortglömd s-proposition från 1990 betonades vikten av att förebygga flyktingströmmar och undanröja orsaker till att människor flyr. Märkligt bortglömt idag!

Bra dock, att både SD och ND vill ta hem svenska soldater från Afghanistan. ”Försvarskrig” kan inte bedrivas på andra sidan jordklotet. Vi bör lämna varandras länder i fred, demokrati kan inte påtvingas utifrån.

Vill Sveriges regering kämpa för mer demokrati eller motverka hedersförtryck så finns det uppgifter i Sverige.

Vad gäller ”konspirationstänkande”

så är nog verkligheten, historien igenom, fylld av vad man skulle kunna benämna konspirationer – dvs att bakom omskakande händelser har legat både en medveten viljeinriktning och målinriktade åtgärder från grupper med makt.

Varför skulle allt vara bara slump? Jag tar här inte ställning i något enskild fråga åt endera hållet, jag menar bara att ett fritt och kritiskt tänkande betyder att man är öppen för tillgängliga fakta, att man inte är helt låst i någon förutbestämd uppfattning.

Sedan blir det ju en annan fråga hur man prioriterar. Man kan inte ”samtidigt strida på alla fronter”.

ND har alltså problem, och det är inget som gläder mig.

Jag nämnde tidigare hur man väljer att hålla manifestationer för Karl XII – envåldshärskaren, vars misslyckande resulterade i både det förhärjande Skärgårdskriget 1719 och förlusten av hela Baltikum. Senare såg jag hur Nationell Idag ägnade ett helt uppslag år Karl XII och hans karoliner. Detta gör mig betänksam, det framstår om inte annat som en märklig prioritering. Större aktualitet skulle det ha att t ex hylla Sven-Olle Olsson och därgenom manifestera för kommunalt självstyre och samtidigt knäppa media på näsan för deras förbannade drev!

ND verkar ha svårt att rekrytera nya aktivister men lätt att bli med dem man haft. Några anser att detta beror på dåligt ledarskap från toppen, andra att det beror på dålig attityd från många aktivister. Det ger mig associationer till en text på ”Millt sagt”, om pk-iters argumentering att ”mångkulturen” skulle fungera utmärkt, om bara svenska folket var annorlunda.

Samtidigt ligger det ju, oavsett organisation eller partibeteckning, en utmaning i att kunna agera samordnat, osjälviskt och disciplinerat. Det kommer vi bara inte ifrån.

Men en ledning som blivit oersättlig har misslyckats. Så är det bara. Ett viktigt uppgift i varje organisation måste vara att uppmuntra och skola fram nya förmågor. Det innefattar lyhördhet för andras synpunkter och att våga i viss mån delegera beslut.

Kanske lättare sagt än gjort, men ändå…