Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Dynamo’ Category

Svar till Robin Shadowes Bad Sector och Dynamo.

Ber här om överseende med att mina svar inte blir så uttömmande, jag är ju inte ”inläst” på allt.

Robin Shadowes:
”Har lite undringar om islamiseringen som pågår just nu. Läste nyligen någonstans att rika saudier hade donerat tiotals miljoner till dom engelska universiteten Oxford och Cambridge. Sipprar det även in pengar till våra högskolor? Misstänker förutom saudierna att även iranierna är ytterst aktiva även om dom tillhör olika skolor, shia respektive sunni. Att Khadaffi nyligen köpte upp moskén i Malmö tycker jag är ett annat oroande tecken i tiden. Om det nu skulle vara så tycker jag att många pusselbitar skulle falla på plats, så som all anpassning, massinvandringen av muslimer och all propaganda för islam.

För inte tror jag att alla dessa ‘donationer’ är helt kravlösa, snarare tvärtom. Vill gärna höra dina tankar om detta, undrar också om du har idéer om hur vi skall kunna exponera sådana där kopplingar till salafister, wahabister och andra extrema islamister.

Eller hur vi skall kunna bekämpa denna ständigt pågående islamisering och vända på den?”

Islamiseringen av Sverige, liksom av övriga Europa, måste stoppas. Denna fråga ska ses ur ett politiskt perspektiv.

Jag tycker att Inger-Siv Mattson fångade situationen väl i sitt brev till en fp-politiker:

”Ni förespråkar minareter och böneutrop i Sverige.  ‘Precis som kyrktornens klockor ringer måste moskéernas minareter få ropa. Annars blir religionsfriheten en chimär.’

Jag undrar om Ni kan upplysa mig om hur högt klocktornet på den kristna katedralen i Mecka är?
Inte är det väl så att religionsfriheten enbart fungerar i en riktning? Eller..?

I sammanhanget vill jag inte undanhålla Er ett citat från den franske 1600-talsfilosofen, författaren och vetenskapsmannen Blaise Pascal, som i ett eller annat religionsfilosofiskt sammanhang sade: ‘Ni kräver, i våra principers namn, de rättigheter som ni, i era principers namn, förvägrar oss.'”

Först av allt måste vi få stopp på vidare invandring till Sverige från muslimska länder.

Därefter måste de muslimer som begått grova brott eller tillskansat sig ett PUT på ett oegentligt sätt utvisas.

Kan fakta fås fram kring finansieringen av redan byggda moskéer, eller moskéer under byggnad, så kan det säkert användas i argumenteringen. Personligen har jag inte orkat/hunnit sätta mig in i detta.

Religionsfriheten måste rimligen värnas i den bemärkelsen att envar får bekänna sig till islam och även ha tillgång till bönelokaler. Detta behöver dock inte betyda stora moskéer, centralt i våra städer.

Då blir det i praktiken något mer än bara bönelokaler, det blir makt-markeringar. Precis som muslimska kvinnors uniformer kan fylla den funktionen i stadsbilden.

Islam är ju inte bara en religion, där det handlar om friheten till privat utövande. Som Åke Sander skrev om islam i ”Tvärkulturella möten”:

”…det inte är en ren privatsak huruvida man följer religionen (‘är religiös’) eller inte.”

”…att lära känna och bringa sitt samhälleliga och privat liv i överensstämmelse med Allahs heliga skapelsevilja. Detta är en muslims – ja enligt islam varje människas – yttersta angelägenhet.”

Islam är en ”kosmocentrisk religion” som ”innefattar tillvarons alla delar: hela det privata såväl som det sociala, kulturella, ekonomiska och politiska livet, och inte enbart det som från vår horisont betraktas som den religiösa sfären.”

En annan självklar åtgärd måste vara att skrota de lagar som DO baserar sin svenskfientliga verksamhet på.

Är det för övrigt inte märkligt, att de krav om homovigslar – som varit så viktiga för pk-iterna – bara riktas mot de kristna och kyrkorna, aldrig till muslimerna och moskéerna?!

Eller jämför Ecce Homo i Uppsala domkyrka med Muhammedkarikatyrerna, och reaktionerna i respektive fall. Det visar att vi har att göra med fundamentalt olika typer av religioner.

Bad Sector:
”Vi har idag en konsensus i hela debatten kring att kriminalitet orsakas skillnader i socioekonomisk status och därför kan bekämpas med bidrag, utbildning och jobb – när det vetenskapliga stödet för ett sådant samband är helt frånvarande. Stödet för det motsatta sambandet – att kriminalitet orsakar arbetslöshet och fattigdom är däremot stort.

Man slipper hårklyverier om vilka omfördelningsåtgärder som behövs och vilka misstag som begåtts utan kan direkt peka på att åtgärderna är meningslösa, eftersom orsaksanalysen baseras på önsketänkande och kryptoreligiösa övertygelser om människan som ett ”tomt ark”/blank slate/tabula rasa.”

Klart är ju att de enorma resurser som skyfflats in i storstadssatsningar och andra riktade åtgärder till invandrartäta områden har givit magert eller inget resultat. De har varit som hälla ned dem i ett stort, svart hål. Väsentligt mycket mer pengar satsas till skolor med stor andel invandrarelever än i övriga skolor. Ändå når man inte godtagbara resultat.

Jag tror här inte på ”social ingenjörskonst”. Vare sig roten till problemen ligger i arv eller miljö så kan man inte få barn att göra bra ifrån sig i skolan om de själva saknar motivation och om deras föräldrar inte ger dem något stöd för detta.

Det är själva problemimporten som först och främst måste upphöra

Dynamo:
”Vad är egentligen en god vandel hos en politiker? Det är ingen hemlighet att det fifflas till höger och vänster bland Svenska politiker, så vilka krav bör SD ställa på politiskt aktiva som kan sägas representera partiet, oavsett om det handlar om ledamöter i kommunfullmäktige eller aktiva debattörer i den offentliga debatten.”

Vad jag här spontant kan konstatera, är ju hur pk-iterna mäter med dubbla måttstockar.

Beträffande SD:are med brottsregister verkar gälla att det ska vara på livstid, de ska aldrig få en ny chans i livet.

Beträffande invandrarkriminella som sagt sig vilja bli hederliga är det OK med ständigt nya chanser. Så generösa har man därvid varit, att en del aktiva i ”Lugna Gatan” visat sig finnas kvar i kriminella karriärer.

Jag anser att personer med brottsbelastning ska ges nya chanser. Dock bör en viss karenstid gälla för politiska uppdrag, och spårbytet måste vara definitivt. Inga återfall kan accepteras.

Detta resonemang ska gälla lika mycket oavsett parti, även om jag – som sympatisör till SD – naturligtvis är särskilt angelägen om att man där får fram hederliga människor med god vandel. Där menar jag att även ett digert brottsregister, om det ligger ett antal år tillbaka i tiden, ska betyda mindre än ett småskojeri som fortfarande har aktualitet.

Sedan har jag personligen svårt att numera bli upprörd över obetalda TV-licenser, med tanke på det grova missbruket av TV-mediet.

Annonser

Read Full Post »

Dynamo 2

Svar till Dynamo:

”En annan sak som jag är lite nyfiken på är hur du definierar din egen politiska identitet, med tanke på bakgrunden i Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna.”

Många partier har det ju blivit för mig.

Värderingar från den tidens (s) och (v) är:
– värnande om småfolkets intressen
– statlig styrning av ekonomin, så långt det är ändamålsenligt.

Värderingar från (mp) är:
– ekologiskt kretsloppstänkande
– ansvarstagande gentemot kommande generationer

Värderingar från (sd) är:
– nationell självbevarelsedrift
– demokrati och yttrandefrihet

Ska jag idag sätta någon etikett på mig själv kan det bli ”demokrat”. Inte så att jag ser dagens svenska demokrati som oproblematisk, tvärtom. I begreppet lägger jag en strävan att vanliga medborgares intressen ska värnas.

Ju närmare besluten läggs de berörda, desto bättre. (Rovdjursfrågan kan t ex beslutas inom respektive region. Vill stockholmarna ha vargar ska de få ha det, vill folket i Dalarna slippa ska de få slippa.)

Den huvudsakliga demokratiska arenan blir kanske nationen. Schweiz är ett föredöme, med sina folkomröstningar.

Samtidigt finns detta behov av långsiktig hållbarhet. Kanske kan jag kalla mig själv ”ekodemokrat”.

Nationaldemokrat” skulle också ha kunnat duga, om inte det namnet vore upptaget av ett bestämt parti.

Read Full Post »

Dynamo 1

Svar till Dynamo och Eppoyz:

Dynamo
”Hur ser du på den nationella rörelsen, kontra SD? Trots allt så är det en stor skillnad mellan olika grupperingars syn på demokrati, den s.k. judefrågan och även Islam.”

Eppoyz:
”Vad är de goda respektive dåliga sidorna hos både SD och ND?”

Utifrån vad jag vet eller tror mig veta kan jag säga följande:

Först tycker jag att de aktiva inom såväl Sverigedemokraterna som Nationaldemokraterna förtjänar en STOR eloge för det viktiga arbete som de bedriver under ofta svåra omständigheter!

En given skillnad är att SD hamnat i ett läge med en egen stapel i opinionsmätningar, uppmärksamhet i media och snart platser i riksdagen. ND är väsentligt mindre, men bedriver ett aktivt kommunalt arbete i Södertälje.

Trots sin litenhet har ND också orkat med en veckoutgivning av National Idag under hösten. Här ligger en skillnad mellan de två partierna, till ND:s fördel. ND lägger större vikt vid opinionsbildning.

SD verkar – om man ser på dess webbsida – fixerad i överkant kring själva opinionsläget och det möjliga riksdagsinträdet, på ett sätt som tränger tillbaka de politiska sakfrågorna. SD borde arbeta mer offensivt!

1.
Gemensamt har SD och ND att de båda bekänner sig till demokrati – fattas bara, det ingår i bådas namn.

• ND uttalar sig klart för decentralisering av makten och att besluten ska hamna nära berörda medborgare. Fler folkomröstningar.

• SD skriver så här i sitt demokratiprogram: ”Sverigedemokraterna förespråkar en klassisk demokratimodell med inslag av brukar- och direktdemokrati. Den klassiska demokratimodellen innebär i stora drag en representativ demokrati med fria och allmänna val, där ett minimum av värderingar läggs in i demokratibegreppet. En förutsättning för att detta ska fungera är att de medborgerliga fri- och rättigheterna upprätthålls, att alla medborgare är lika inför lagen och att det råder fri konkurrens mellan politikens olika aktörer.”

2.
Gemensamt är också ståndpunkten kring EU – en överstatlig organisation som bör avvecklas. Det internationella samarbetet skal ske mellan suveräna nationer.

3.
Båda partierna vill värna kärnfamiljen.

4.
Både SD och ND förespråkar en återupprustning av det svenska försvaret. Dock saknar båda skrivningar kring klimathot och försvar ur det perspektivet.

5.
Gemensamt för SD och ND är att de båda saknar ett bra energipolitiskt program. ND har överhuvudtaget inget sådan program, medan SD trampat ned sig i en marknadsliberalism. ND har ändå en grundhållning där statligt ägande och ansvarstagande för nationella intressen ligger nära.

6.
På minuskontot för SD räknar jag dess oreserverade och ogenomtänkt bejakande av ”mänskliga rättigheter”, när de där tvärtom borde ta en avstamp i att:
• å ena sida påtala bristerna i grundläggande frihetsrättigheter i Sverige
• å andra sidan hävda att välfärdsrättigheter ska ligga hos den politiska och demokratiska arenan att avgöra, inte hos advokater, juridiken och domstolar.

Varje folk har rätten att bestämma ”i sitt eget hus”. I den utsträckning vi gör åtaganden gentemot andra folk ska det grundas på våra egna beslut!

I sin barndom hade SD en kritisk hållning gentemot Förenta Nationerna. Nu ser jag inget av detta hos SD, ej heller hos ND. Idag finns, menar jag, anledning att se på FN med mycket kritiska ögon!

7.
Beträffande u-landsbiståndet hänger sig SD åt en överbudspolitik. Helt sanslöst! Kärnan i u-biståndet är ju att man satt som mål att sätta sprätt på en viss summa pengar (och inte så litet – 1% av BNP eller än mer, det blir många miljarder!).

Utgångspunkten inom varje politikområde måste vara den omvända: att för så litet pengar som möjligt uppnå uppställda mål.

8.
Både SD och ND vill självklart minska invandringen, men där finns samtidigt skillnader.

SD skriver i sitt invandringspolitiska program: ”Stoppa massinvandringen och återgå till en ansvarsfull invandringspolitik där invandringen begränsas till en nivå som inte är högre än i våra grannländer.”

Nationaldemokraterna vill i stort sett stoppa fortsatt invandring, i varje fall från u-länderna: ”Vår etniska grupp står inför en demografiskt katastrof på grund alarmerande låga födelsetal och ett starkt demografiskt tryck från andra etniska grupper. För att förhindra detta vill vi att andelen invandrare och särskilt icke-européer skall vara så låg att folkets sammansättning inte påverkas på lång sikt, så som fallet varit i Sverige ända fram till för några decennier sedan.”SD betonar att de utlänningar som kommit till Sverige för att stanna ska assimileras. ND lägger istället tonvikten vid återvandring.

I den känsliga frågan om etnicitet och ras duckar SD, medan ND proklamerar sig som ”etnopluralistiskt”.

I sak är det egentligen inget uppseendeväckande, med tanke på statsminister Tage Erlanders uttalande 1965.

Jag räknar mig själv som etnopluralist, i princip, men anser också att politiken måste ta hänsyn till verkligheten.

Problemet är att man sedan 1965 hunnit etablera fakta: hur göra med den cirka halv miljon afrikaner, araber och andra muslimer som redan har svenskt PUT och i många fall även svenska medborgarskap?

Där har jag själv inget bra svar, och det tror jag varken SD eller ND har heller. Även om vi alla skulle vilja se en omfattande återvandring (jag återkommer till frågan om återvandring i mina svar på frågor från bl.a. ”Arry” och ”Bad Sector”).

9.
SD och ND är överens om nödvändigheten att få stopp på den pågående muslimska invasionen och koloniseringen av Sverige. Sedan skiljer de sig åt.

För SD är den kritiska hållningen mot islamiseringen kopplad till en proisraelisk hållning i Palestinafrågan, medan ND intar en mer propalestinsk hållning. Kanske kan man säga om SD är emot islam överhuvudtaget så har ND invändningar mot islams utbredning i Sverige och andra västländer, däremot inte i arabvärlden.

Personligen anser jag att ett svenskt nationellt parti inte nödvändigtvis måste ha en bestämd hållning i Palestinafrågan. I fokus bör stå situationen i Sverige, idag.

10.
Dynamo frågor om ”judefrågan”, vilket jag tolkar som hållningen till ”Förintelsen”. Där blir ju kontrasten tydlig mellan de två partierna. Jag fick själv erfara, när jag satt i SD:s partistyrelse, att redan det faktum att jag tidigare medverkat i en recension av en bok som andades visst ifrågasättande av den påbjudna historieskrivningen blev skäl nog för PS att besluta om en ”prickning” av mig. ND intar här en öppnare hållning.

I sig tycker jag inte det är viktigt att slå fast exakt hur många judar som dog under Andra världskriget eller exakt hur det gick till, men kan inte undgå att notera hur man försöker använda ”Förintelsen” som ett politiskt slagträ. Svenska skolklasser vallas runt i Auschwitz för att få lära sig vad det mynnar ut i, om vi invandringskritiker får som vi vill.

Låt mig med gillande citera Jonas de Geer:
”Det räcker idag inte att acceptera nazismens brott mot det judiska folket som ett historiskt faktum, det räcker inte med att fördöma det som avskyvärt. Förintelsekulten avkräver oss långt mer än så: den gör anspråk på den slutgiltiga sanningen om Förintelsens innebörd och hur den skall gottgöras: den vill införa tankeförbud och (mental och pekuniär) betalningsplikt.”

Det finns maktgrupper kring Judisk Krönika, vilka är snabba att stämpla envar med minsta avvikande uppfattning som ”antisemit”.

Jonas de Geer:
”Antisemit’ torde vara vår tids mest fruktade stämpel. Det är också den mest missbrukade. Som den amerikanske publicisten Joseph Sobran har formulerat det betecknar ordet inte längre en person som hatar judar utan en person som hatas av judar.”

Jag och Anders Sundholm blev ju svartlistade 1997, när vi genom Stephane Bruchfelds försorg sattes upp på ”World Antisemitism Report”. Hade vi tidigare haft svårt att få in debattartiklar i tidningar blev det därefter helt omöjligt.

Min erfarenhet säger mig att det finns grupper av judar som har makt, och som använder denna makt på ett för vår demokrati skadligt sätt. I denna makt ligger att kunna göra det extremt kontroversiellt att ens använda ordet ”jude” utanför strikt sanktionerade sammanhang.

Read Full Post »