Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘G-Lenn-art’ Category

Svar till G-Lenn-nart, konspirationstemat:

”Politik utan konspirationer i någon mån finns ju inte då knappast någon blottlägger sig totalt. Jag har ändå svårt för att tro att det skulle vara judar som styr. Vi kan ta Fredrik Reinfeldt som exempel. Vilka judar skulle ha hållhakar på honom? Eller är det så att han blivit ideologiskt hjärntvättad av judar liksom i så fall i stort sett alla andra gojims?”

”…jag har väldigt svårt för att tro att det är judar som styr över vår invandringspolitik. De kan ha ett inflytande, javisst. Men hade inte de styrande i partierna förespråkat en massinvandring så hade det heller inte inträffat. Därför tror jag det är destruktivt att antyda att så skulle vara fallet eftersom det också skrämmer bort folk.

Vad jag ville klargöra var att jag tror inte att det är så smart att hänge sig åt sådana konspirationsteorier.”

Det kan, som jag ser det, finnas tre skäl att instämma med vad G-Lenn-art säger i slutmeningen:
1. Det är svårt att nå full kunskap om detta.
2. Även om man har kunskap blir det ett högt politiskt pris att där driva en sådan tes.
3. Även om det skulle vara så att judiska intressen styr – so what? Har vi inte ändå att försöka bedriva vår opinionsbildning ungefär så som nu sker?

Men om jag ändå får tillåta mig att här låta tankarna röra sig i frågan så kommer jag först att tänka på Stéphane Bruchfeld 1997. Som skäl för sin antisemit-listning av mig och Anders Sundholm anförde han att vi talat om en mediadiktatur i Sverige. Ingenstans hade vi talat om att judiska intressen dominerade inom media, jag är inte säker på att vi ens hade tänkt i de banorna. Men för Bruchfleld var det tydligen en självklarhet.

I samband med vitboksarbetet har jag försökt gräva i historien om invandringen och ”mångkulturen” längre tillbaka än mina egna erfarenheter (90-talet). Det visar sig då att David Schwarz och en krets kring honom spelade en helt central roll genom debattartiklar på 60- och 70-talet. Till sitt förfogande hade de i Dagens Nyheter och andra dagstidningar. De förmådde vände opinionen bland politiker 180 grader, vilket ledde till riksdagsbeslutet 1975 om en statsunderstödd ”mångkultur”.

Detta är fakta.

Under 90-talet har jag sedan noterat flera uttalanden från Schwarz som kan tolkas som att det hela ”bar iväg” på ett sätt som han aldrig hade tänkt sig. Han uttalade t ex sin bestörtning över att människor kan få svenska medborgarskap utan att deras identitet klarlagts, jag tror också han ansåg att man ska kunna svenska som medborgare.

Med andra ord kan enskilda judar i olika skeden ha spelat centrala roller utan att det behöver betyda en samlad och långsiktig plan, inte för att vi ska gå mot en sådan samhällsupplösning som nu sker.

En tes är att judar kan ha ett intresse av ett mångetniskt samhälle, då detta ger dem som grupp en större betydelse. De blir då en grupp bland andra och syns mindre, men finns kvar.

Jag har svårt att få den tesen att riktigt stämma, med den massinvandring av muslimer som nu pågår. Västeuropeiska samhällen som rasar samman, eller där muslimer tar över – det kan inte i längden gagna några andra än möjligen just muslimer. Eller?

För att avslutningsvis knyta an till vad G-Lenn-at skriver om Reinfeldt, så kan vi inte komma ifrån vad vi ser: både (m) och övriga riksdagspartier är eniga om mångkulturen. De driver alla denna destruktiva politik, helt på tvärs mot sunt förnuft och svenska intressen.

Hur förklara deras huvudlösa agerande? Det är en fråga som i varje fall jag har svårt att slå bort!

På något sätt är de styrda, men hur? Det rör nog inte om några formella och direkta direktiv, snarare att man har etablerat ramar för vad som känns rätt och möjligt att tycka och säga för en politiker.

Det som sker kan också vara kopplat till EU – kanske styrt i Ministerrådet, utan protokoll? En likartad massinvandring från islamska länder sker ju i många andra västeuropeiska länder. Här har vi Barcelonaprocessen och dess uppföljare, där resterande länder runt Medelhavet i praktiken blir en del av EU. Är det fråga om det klassiska söndra och härska, att försvåra formeringar av enad opposition mot en större nyordning?

Men detta blir snart bara spekulativt och leder lätt in på stickspår. Säkrast att här sätta punkt. Jag trivs bäst på fast mark.

Annonser

Read Full Post »

G-Lenn-art, 2b

Svar 2b till G-Lenn-art:

G-Lenn-art:
”Dessutom är jag av uppfattningen att SD redan ”gjort en KD:are”. Deras ryggkrökande mot elitens världsbild har nog gått för långt för att partiet ska kunna ta sig ur det.”

Dessvärre ser det ut att ligga mycket i det. Men det finns ju ”grader i helvetet”. Vi måste hursomhelst utgå från att många SD:are är lyhörda för saklig kritik och att de kan påverka inom sitt parti.

Ett näraliggande exempel är rekryteringen av Kalle Winner i Kalmar. I mitt huvud väcks ofrånkomligen frågor kring detta.

Låt mig här först säga två saker:

1.
Det är både önskvärt och hoppingivande att många aktiva från de sju riksdagspartierna nu söker sig till SD. Detta är helt naturligt, med tanke på hur dessa partier sviker grundläggande svenska intressen.

Som ett särskilt positivt exempel ser jag Stellan Bojerud, som på sin blogg ”Mopsen” får in många fullträffar.

2.
Jag har skrivit det tidigare, och det tål att upprepas: Thoralf Alfsson i Kalmar bedriver ett föredömligt politiskt arbete, genom sitt sätt att kombinera ett kommunalt mandat med stark opinionsbildning.

Ändå måste jag förbehålla mig rätten att vara kritisk till åtminstone formerna för Kalle Winners rekrytering. Det finns frågetecken som här behöver rätas ut.

Alfsson skrev på sin blogg om Winner:

Sverigedemokraterna har knutit ett nytt och intressant namn till partiet, Kalle Winner från Nybro. Vi hälsar Kalle Winner välkommen till partiet.Kalle kommer att kandidera för Sverigedemokraterna i landstingsvalet.Kalle Winner är ett känt och mycket respekterat namn i Kalmartrakten”

Vad är det som har gjort Winner så respekterad?

Ur tidningen Östran den 19/1 -10:

”Kalle Winner från Kristvallabrunn blev känd för en större allmänhet i och med sitt engagemang för njursjuka Fitnete Limani. Hon var Winners patient men hotades av utvisning. Han arbetade för att hon skulle få stanna i Sverige för att få livsnödvändig behandling här.Det var för tio år sedan. Senare engagerade han sig i ytterligare ett fall, där Valdete Rexhepi hotades av utvisning till Kosovo. Hon hade bott i Sverige i fem år, och fått bidrag av myndigheterna. Men plötsligt hävdade Migrationsverket att Valdete vistats illegalt i landet.”

Winner till Östran:

”- Men sedan ska jag inte sticka under stol med att mina chanser att få påverka i landstingspolitiken ökar i och med att jag väljer Sverigedemokraterna. Nu kommer jag i topp på listan. Hade jag kontaktat Socialdemokraterna hade jag inte ens kommit med på deras lista.”

Det är ju sällan som ett parti stämmer med ens egna övertygelser till 100%. Frågan är dock om Kalle Winner ställer upp på grundvalarna i den invandringspolitik som Sverigedemokraterna företräder. Den innebär ju att sjukdom inte ska vara grund för uppehållstillstånd i Sverige. Inte heller kan SD gärna mena att det ska gälla i vissa fall, men inte i andra. Lagarna måste ju tillämpas med konsekvens.

Inte verkar det lugnande när man dessutom kan läsa i Wikinews den 13/1 -06 att Kalle Winner har anmält en motion från Vänsterpartiet till antidiskrimineringsbyrån för hets mot folkgrupp. Denna svenskfientliga lag borde ju aldrig ha tillkommit och bör avskaffas snarast – då ska man inte försöka få den tillämpad. (Motionen var förvisso korkad, om att utvisa alla amerikaner från Sverige, men det är en annan sak.)

Vad jag saknar är en deklaration från både Kalle Winners och SD:s sida, i samband med hans inträde, om att partiets linje i invandringspolitiken ligger fast och att Winner accepterar denna linje.

Det är möjligt att Kalle Winner idag är en mycket bra person, som väl platsar i SD. men här ligger just en dimma, som behöver skingras.

Intill dess att så har skett måste jag hålla med G-Lenn-art: SD kan vara på väg att ”göra en KD:are” redan innan partiet kommit in i riksdagen.

Ett annat oroande exempel gäller det besök som Anders Carlberg och andra från Fryshuset gjorde på SD:s partistyrelsemöte i december 2009. Det var ju inte fel i sig, men vad jag saknar är tydliga deklarationer efteråt från SD, om vad som skiljer i grundsyn och slutsatser.

SD-Kuriren rapporterar:

”Fryshuset grundare, den aktive socialdemokraten Anders Carlberg, höll i söndags en föreläsning inför Sverigedemokraternas partistyrelse och partiets samtliga distriktsordföranden. Flera aktiva ungdomar på fryshuset var också med och föreläste. Ämnet som samtliga föreläsare förhöll sig kring var integration och hur kultur- och generationsklyftor splittrar samhället och hotar demokratin.”

Receptet är, enligt Anders Carlberg, varken fler fritidsgårdar eller socialsekreterare. Istället är det genom folkrörelserna, och genom att det inom dessa finns ledare som ser ungdomarna, får dem att känna sig behövda och på så vis gör livet begripligt, som saker kan bli bättre. Det är först när ungdomar ges förtroende som de kan lyckas med att växa.”

Det låter sig lätt göra att önska det ena och det andra, men vad är realistiskt? Ingenstans i rapporten framgår på vilket sätt SD har en gentemot Anders Carlberg avvikande uppfattning. Varifrån ska alla dessa ”ledare” inom ”folkrörelserna” komma? Grundproblemet är ju själva problemimporten!

Men Carlberg tillhör själv dem som har sin försörjning genom dessa skapade, och egentligen onödiga problem. SD-företrädare får inte bli så ”till sig” över att någon vill prata med dem, att man kastar alla principer överbord.

År 1995 vågade Carlberg själv föra fram invandringskritiska åsikter, när han recenserade boken ”Lagom är bäst!”. Nu finner han det inte längre opportunt att tycka så. Måtte inte SD gå samma väg!

Read Full Post »

G-Lenn-art + hoj, 2a

Svar 2a till G-Lenn-art och hoj:

‘G-Lenn-art:
”Här anser jag att du har fel. Ponera att de som tänker som jag skulle få för sig att rösta på ND. Hur mycket skulle det generera? Låt oss säga en halv procentenhet. Detta skulle då innebära att SD får en halv procentenhet mindre och ND en halv procentenhet mer. Jag skrev också att jag enbart kan tänka mig att rösta på ND om det på förhand ser ut som så att SD med allra största säkerhet kommer in. Detta skulle kanske innebära att SD får 5,5% istället för 6% medan ND skulle gå från att vara obefintliga till att trots allt finnas där och hugga lite lätt vilket i sig skulle innebära att fler får upp ögonen för partiet som även ifrågasätter det mest kontroversiella.

Frågan är var dessa röster gör mest nytta. Enligt min mening så lutar jag just nu åt att rösterna gör mer nytta om de hamnar hos ND. Det skulle nämligen föra upp partiet på den politiska kartan, fler kommer veta om att partiet existerar och kanske även ta till sig en del av vad de har att säga i de kontroversiella frågorna där SD inte yttrar sig.

Dessutom är jag av uppfattningen att SD redan ”gjort en KD:are”. Deras ryggkrökande mot elitens världsbild har nog gått för långt för att partiet ska kunna ta sig ur det.

Samtidigt finns det ju nackdelar med ND. Jag tycker de fokuserar för mycket på judars inflytande och deras förmenta avsikter i hur de använder det. Jag är själv av uppfattningen att judiska grupper har haft ett negativt inflytande över västvärlden men ND verkar här också vara anhängare av någon storslagen konspiration. Sådant tror jag skrämmer bort folk även om jag själv kanske inte bryr mig så mycket så länge som de inte börjar hetsa mot judar som grupp dvs. Den risken bedömer jag dock som ganska liten i dagsläget.”

hoj:
”Hej Jan Milld, nu kanske jag inte borde ojja mig över detta eftersom jag är SD:are och inte ND:are, men jag anser ändå – trots SD:s framgångar att även ND behövs. Till min bestörtning läste jag nyss på nationell.nu detta från en ND:are som skrev detta i en kommentar till en artikel på nationell.nu

‘Magnus 2010-01-19, 13:00
Så gott som alla aktivister har försvunnit och du menar att det beror på att de var “dåliga” följare, inte på grund av det destruktiva ledarskapet i partiets topp – som egentligen alla känner till. Vakna upp och smaka på verkligheten och sluta vara så förbannat rädd. Skrämmande att se hur vissa resonerar här.’

Han skriver alltså att ND har förlorat nästan alla aktivister – känner du till något om detta Jan Milld?”

G-Lenn-art, replik:
”Oj då. Det verkar ju nästan som om ND är ett sjunkande skepp. Jag visste inte att hur det låg till på aktivistsidan utan trodde att det gick bra eftersom det går bra för deras tidning. Det behövs ju annars ett parti som även talar om de mer kontroversiella områdena.”

I detta svar ska jag begränsa mig till ND, för att härnäst följa upp med det som gäller SD.G-Lenn-art driver en stark argumentering, som kunde få mig att tänka ett varv till, om det inte vore för det som vi alla nu kan konstatera genom att ta del av debatten på Nationell Nu: här och här.

Jag vet från en valrörelsen 2002 när jag skulle medverka till att SD-valsedlar fanns utlagda i alla vallokaler i Haninge. Det var ett 60-tal vallokaler och innan vi med bilen nådde de sista hade röstningen redan pågått i tre timmar. Ett jättejobb är det, med andra ord, att täcka upp med valsedlar, dessutom ”kostar det skjortan” för små partier.

Även om ND med en enorm viljeansträngning skulle lyckas att i huvudsak få ut sina valsedlar så ifrågasätter jag den prioriteringen. Det finns viktigare saker att satsa på.

Detta var dock inte utgångspunkten för min rekommendation till ND att avstå från kandidering i riksdagsvalet.

Tanken var att SD då skulle kunna ställa sig mer välvilligt från att konkurrera med ND om kommunala mandat i Södertälje. Något som bör ligga nära, med tanke på att SD inte lyckats förvalta något av de två mandat man vann där i senaste valet.

En annan tanke var att röster på ND vore bortkastade, bättre att de tillfaller SD, som ändå kommer in i riksdagen. Där kan jag följa G-Lenn-arts invändning, en röst på ND kunde vara en investering i framtiden, för den händelse SD definitivt gör ”en KD-are”.

En tredje tanke är att jag i möjligaste mån vill att SD:are ska ta till sig mina delvis kritiska synpunkter på SD. Utsikterna till detta blir rimligen större om jag samtidigt ger partiet mitt stöd.

För övrigt tror jag att min rekommendation att SD-rösta i årets riksdagsval har väsentligt större utsikter att vinna gehör bland väljare än en motsvarande rekommendation att ND-rösta.

G-Lenn-art skriver att ”fokuserar för mycket på judars inflytande”. Det kan jag inte instämma i, inte utifrån vad som skrivits i ”Nationell Idag”. ND intar en kritisk hållning till både USA:s utrikespolitik och Israels behandling av palestinierna, men det tycker jag är helt på sin plats. Åtminstone tidigare hade ND en paroll ”USA UT UR IRAK – IRAK UT UR SVERIGE!”. Den tycker jag är träffande!

I en bortglömd s-proposition från 1990 betonades vikten av att förebygga flyktingströmmar och undanröja orsaker till att människor flyr. Märkligt bortglömt idag!

Bra dock, att både SD och ND vill ta hem svenska soldater från Afghanistan. ”Försvarskrig” kan inte bedrivas på andra sidan jordklotet. Vi bör lämna varandras länder i fred, demokrati kan inte påtvingas utifrån.

Vill Sveriges regering kämpa för mer demokrati eller motverka hedersförtryck så finns det uppgifter i Sverige.

Vad gäller ”konspirationstänkande”

så är nog verkligheten, historien igenom, fylld av vad man skulle kunna benämna konspirationer – dvs att bakom omskakande händelser har legat både en medveten viljeinriktning och målinriktade åtgärder från grupper med makt.

Varför skulle allt vara bara slump? Jag tar här inte ställning i något enskild fråga åt endera hållet, jag menar bara att ett fritt och kritiskt tänkande betyder att man är öppen för tillgängliga fakta, att man inte är helt låst i någon förutbestämd uppfattning.

Sedan blir det ju en annan fråga hur man prioriterar. Man kan inte ”samtidigt strida på alla fronter”.

ND har alltså problem, och det är inget som gläder mig.

Jag nämnde tidigare hur man väljer att hålla manifestationer för Karl XII – envåldshärskaren, vars misslyckande resulterade i både det förhärjande Skärgårdskriget 1719 och förlusten av hela Baltikum. Senare såg jag hur Nationell Idag ägnade ett helt uppslag år Karl XII och hans karoliner. Detta gör mig betänksam, det framstår om inte annat som en märklig prioritering. Större aktualitet skulle det ha att t ex hylla Sven-Olle Olsson och därgenom manifestera för kommunalt självstyre och samtidigt knäppa media på näsan för deras förbannade drev!

ND verkar ha svårt att rekrytera nya aktivister men lätt att bli med dem man haft. Några anser att detta beror på dåligt ledarskap från toppen, andra att det beror på dålig attityd från många aktivister. Det ger mig associationer till en text på ”Millt sagt”, om pk-iters argumentering att ”mångkulturen” skulle fungera utmärkt, om bara svenska folket var annorlunda.

Samtidigt ligger det ju, oavsett organisation eller partibeteckning, en utmaning i att kunna agera samordnat, osjälviskt och disciplinerat. Det kommer vi bara inte ifrån.

Men en ledning som blivit oersättlig har misslyckats. Så är det bara. Ett viktigt uppgift i varje organisation måste vara att uppmuntra och skola fram nya förmågor. Det innefattar lyhördhet för andras synpunkter och att våga i viss mån delegera beslut.

Kanske lättare sagt än gjort, men ändå…

Read Full Post »

G-Lenn-art 1

Svar till G-Lenn-art:

”Jag skulle gärna vilja veta vad du anser om partiet Nationaldemokraterna. Eftersom jag själv är ganska övertygad om att Sverigedemokraterna inte har den politik som krävs för att vända på skutan så tittar jag även en del på andra partier och vad de har att komma med. Du har väl lite insyn förmodar jag eftersom du skriver en del i deras tidning. Vad skulle du säga är fördelarna respektive nackdelarna med ND kontra SD?Jag tror dessutom att det i vilket fall som helst är bra om det finns mer än ett invandringskritiskt parti som fightas om inflytande. Om inte annat för att pressa SD att inte ta till sig PK:iternas världsbild alltför mycket. Om det inför valet skulle visa sig att SD med all säkerhet kommer in i riksdagen så kan jag då, men ENBART då, tänka mig att rösta på ND. Just av nämnda anledningar. Hur ser du själv på det?”

Det låter som att vi har likartade utgångspunkter. Låt mig först bara säga något allmänt. Rätt ände att börja i vid utredande av eventuella meningsskiljaktigheter är att klarlägga vad man är överens om.

Den politiska kampen mot pk-ismen och de destruktiva krafter som i godhetens namn vill rasera vårt samhälle är ofta slitsam. Många har fått offra mycket.

Så mycket större anledning att inte onödigtvis såra eller göra arbetet tyngre för andra sverigevänner. Detta har också en resultatsida: med samlade krafter kan vi uppnå mer.

Med andra ord bör man försöka skilja på olika typer av motsättningar. Motsättningen mellan mig och t ex Expo eller AFA, Mona Sahlin eller Bengt Westerberg, upplever jag som antagonistisk: vi har olika grundvärderingar och arbetar för olika mål, olika samhällen.

I den mån som jag har meningsskiljaktigheter med andra invandringskritiker eller nationalister så vill jag se det som något annat. Det känns fel att ens använda ordet ”motsättning”, det kan snarare handla om olika metoder och vägar för att nå ett i huvudsak gemensamt mål.

Min egen hållning till såväl SD som ND kan nog betecknas som ”kritiskt stöd”.

Även om det är viktigt att kunna samverka får man inte blunda för skillnader, där sådana finns. Det är överhuvudtaget viktigt med en kontinuerlig och öppen diskussion om vad som är ändamålsenligt, om vad som kan leda åt det håll vi önskar.

Självklarheter för de flesta Exilenläsare, antagligen, men jag vill börja med att få det sagt.

Över till den konkreta frågan: hur ser jag på Nationaldemokraterna?

Till att börja med tycker jag det är värdefullt att ND finns, av främst de skäl som G-Lenn-art är inne på:

1. Vi ska verkligen medverka till allt som kan göras för SD-projektet lyckas, vilket innefattar
a) att SD kommer in i riksdagen
b) att SD inte gör en KD:are.

2. Samtidigt måste man vara klar över risken för ett misslyckande, främst beträffande b). Då måste det finnas en ”plan B”, ett alternativ.

I det läget blir det viktigt att ND finns där som en ”back-up”, att istället kraftsamla bakom (givetvis förutsatt att partiet då inte slirat iväg politiskt, men den risken bedömer jag i dagsläget som liten).

Redan idag kan ND i bästa fall fylla en funktion för att motverka en utslätning från SD sida – även om det lika mycket kan finnas en risk för motsatsen: att SD känner ett behov av att distansera sig från ND-ståndpunkter, i en strävan att framstå som ”rumsrent”.

Jag kan inte göra anspråk på att känna till ND inifrån. Jag skriver sedan en tid mina kolumner i ”Nationell Idag” och är prenumerant på tidningen. Men det jag vet om ND baserar sig i huvudsak på vad jag kan läsa i NI och på ND-webben.

Jag noterar att ND – till skillnad från SD – medverkar i Salemmanifestationerna. Där tycker jag ND gör rätt, medan jag är kritisk till SD:s hållning (ett resonemang jag kan utveckla, om någon så önskar).

Nationaldemokraterna betecknar sig som ”etnopluralister” , dvs ser ett värde på global nivå med en mångfald av olika etniciteter. Vilket för Sverige betyder en strävan till etnisk homogenitet.

I sig inget konstigt. Tage Erlander var ju etnopluralist med sitt uttalande 1965, efter raskravaller i USA:
”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen, utan också i många andra avseenden.”

Det problematiska är att för varje år har etablerats nya fakta i Sverige, och ska man verka politiskt måste man i någon bemärkelse ”gilla läget”, dvs utgå från verkligheten.

Men även om det önskvärda inte sammanfaller med det möjliga får detta inte bli till argument för att inte göra åtminstone det som fortfarande är möjligt: ytterligare invandring från muslimska länder måste stoppas!

Ska jag säga något kritiskt om ND – men det blir en randanmärkning – så är det partiets hyllande av Karl XII. Sådant har jag tidigare betecknat som ”nördigt”, och så tycker jag fortfarande. Karl XII är inte bara en ”hjältekonung”, bilden är mer sammansatt (det kan jag också utveckla, om någon så vill).

Inför det förestående riksdagsvalet är det självklart för mig att rösta på SD och mana envar att göra detsamma. Således finner jag det oklokt av ND att i år ens kandidera till riksdagen.

En helt annat sak kan det bli kommunalt. Bodde jag i Södertälje skulle jag tveklöst lägga min kommunala röst på Nationaldemokraterna. Där har ND bedrivit ett mönsterarbete, så långt jag kan bedöma. SD fick två kommunmandat där i senaste valet, men har inte kunnat besätta platserna.

I Södertälje finner jag det således olämpligt av SD att kandidera, och därmed motverka ND. Där förtjänar ND både förnyat förtroende och ytterligare mandat.

Förtjänstfullt från ND:s sida är också dess tidningsarbete. Man har lyckats få ut Nationell Idag en gång varje vecka under hösten – helt fantastiskt! Detta förtjänar verkligen allt stöd (läs nya prenumerationer) – inte bara som en uppmuntran utan också för att vi verkligen behöver en tidning som NI.

Opinionsarbete och folkbildning är inte mindre viktigt än att ta sig in i riksdagen. Däremellan ska inte behöva föreligga någon motsättning, tvärtom.

Read Full Post »