Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘judar’ Category

Svar till G-Lenn-nart, konspirationstemat:

”Politik utan konspirationer i någon mån finns ju inte då knappast någon blottlägger sig totalt. Jag har ändå svårt för att tro att det skulle vara judar som styr. Vi kan ta Fredrik Reinfeldt som exempel. Vilka judar skulle ha hållhakar på honom? Eller är det så att han blivit ideologiskt hjärntvättad av judar liksom i så fall i stort sett alla andra gojims?”

”…jag har väldigt svårt för att tro att det är judar som styr över vår invandringspolitik. De kan ha ett inflytande, javisst. Men hade inte de styrande i partierna förespråkat en massinvandring så hade det heller inte inträffat. Därför tror jag det är destruktivt att antyda att så skulle vara fallet eftersom det också skrämmer bort folk.

Vad jag ville klargöra var att jag tror inte att det är så smart att hänge sig åt sådana konspirationsteorier.”

Det kan, som jag ser det, finnas tre skäl att instämma med vad G-Lenn-art säger i slutmeningen:
1. Det är svårt att nå full kunskap om detta.
2. Även om man har kunskap blir det ett högt politiskt pris att där driva en sådan tes.
3. Även om det skulle vara så att judiska intressen styr – so what? Har vi inte ändå att försöka bedriva vår opinionsbildning ungefär så som nu sker?

Men om jag ändå får tillåta mig att här låta tankarna röra sig i frågan så kommer jag först att tänka på Stéphane Bruchfeld 1997. Som skäl för sin antisemit-listning av mig och Anders Sundholm anförde han att vi talat om en mediadiktatur i Sverige. Ingenstans hade vi talat om att judiska intressen dominerade inom media, jag är inte säker på att vi ens hade tänkt i de banorna. Men för Bruchfleld var det tydligen en självklarhet.

I samband med vitboksarbetet har jag försökt gräva i historien om invandringen och ”mångkulturen” längre tillbaka än mina egna erfarenheter (90-talet). Det visar sig då att David Schwarz och en krets kring honom spelade en helt central roll genom debattartiklar på 60- och 70-talet. Till sitt förfogande hade de i Dagens Nyheter och andra dagstidningar. De förmådde vände opinionen bland politiker 180 grader, vilket ledde till riksdagsbeslutet 1975 om en statsunderstödd ”mångkultur”.

Detta är fakta.

Under 90-talet har jag sedan noterat flera uttalanden från Schwarz som kan tolkas som att det hela ”bar iväg” på ett sätt som han aldrig hade tänkt sig. Han uttalade t ex sin bestörtning över att människor kan få svenska medborgarskap utan att deras identitet klarlagts, jag tror också han ansåg att man ska kunna svenska som medborgare.

Med andra ord kan enskilda judar i olika skeden ha spelat centrala roller utan att det behöver betyda en samlad och långsiktig plan, inte för att vi ska gå mot en sådan samhällsupplösning som nu sker.

En tes är att judar kan ha ett intresse av ett mångetniskt samhälle, då detta ger dem som grupp en större betydelse. De blir då en grupp bland andra och syns mindre, men finns kvar.

Jag har svårt att få den tesen att riktigt stämma, med den massinvandring av muslimer som nu pågår. Västeuropeiska samhällen som rasar samman, eller där muslimer tar över – det kan inte i längden gagna några andra än möjligen just muslimer. Eller?

För att avslutningsvis knyta an till vad G-Lenn-at skriver om Reinfeldt, så kan vi inte komma ifrån vad vi ser: både (m) och övriga riksdagspartier är eniga om mångkulturen. De driver alla denna destruktiva politik, helt på tvärs mot sunt förnuft och svenska intressen.

Hur förklara deras huvudlösa agerande? Det är en fråga som i varje fall jag har svårt att slå bort!

På något sätt är de styrda, men hur? Det rör nog inte om några formella och direkta direktiv, snarare att man har etablerat ramar för vad som känns rätt och möjligt att tycka och säga för en politiker.

Det som sker kan också vara kopplat till EU – kanske styrt i Ministerrådet, utan protokoll? En likartad massinvandring från islamska länder sker ju i många andra västeuropeiska länder. Här har vi Barcelonaprocessen och dess uppföljare, där resterande länder runt Medelhavet i praktiken blir en del av EU. Är det fråga om det klassiska söndra och härska, att försvåra formeringar av enad opposition mot en större nyordning?

Men detta blir snart bara spekulativt och leder lätt in på stickspår. Säkrast att här sätta punkt. Jag trivs bäst på fast mark.

Read Full Post »

G-Lenn-art + hoj, 2a

Svar 2a till G-Lenn-art och hoj:

‘G-Lenn-art:
”Här anser jag att du har fel. Ponera att de som tänker som jag skulle få för sig att rösta på ND. Hur mycket skulle det generera? Låt oss säga en halv procentenhet. Detta skulle då innebära att SD får en halv procentenhet mindre och ND en halv procentenhet mer. Jag skrev också att jag enbart kan tänka mig att rösta på ND om det på förhand ser ut som så att SD med allra största säkerhet kommer in. Detta skulle kanske innebära att SD får 5,5% istället för 6% medan ND skulle gå från att vara obefintliga till att trots allt finnas där och hugga lite lätt vilket i sig skulle innebära att fler får upp ögonen för partiet som även ifrågasätter det mest kontroversiella.

Frågan är var dessa röster gör mest nytta. Enligt min mening så lutar jag just nu åt att rösterna gör mer nytta om de hamnar hos ND. Det skulle nämligen föra upp partiet på den politiska kartan, fler kommer veta om att partiet existerar och kanske även ta till sig en del av vad de har att säga i de kontroversiella frågorna där SD inte yttrar sig.

Dessutom är jag av uppfattningen att SD redan ”gjort en KD:are”. Deras ryggkrökande mot elitens världsbild har nog gått för långt för att partiet ska kunna ta sig ur det.

Samtidigt finns det ju nackdelar med ND. Jag tycker de fokuserar för mycket på judars inflytande och deras förmenta avsikter i hur de använder det. Jag är själv av uppfattningen att judiska grupper har haft ett negativt inflytande över västvärlden men ND verkar här också vara anhängare av någon storslagen konspiration. Sådant tror jag skrämmer bort folk även om jag själv kanske inte bryr mig så mycket så länge som de inte börjar hetsa mot judar som grupp dvs. Den risken bedömer jag dock som ganska liten i dagsläget.”

hoj:
”Hej Jan Milld, nu kanske jag inte borde ojja mig över detta eftersom jag är SD:are och inte ND:are, men jag anser ändå – trots SD:s framgångar att även ND behövs. Till min bestörtning läste jag nyss på nationell.nu detta från en ND:are som skrev detta i en kommentar till en artikel på nationell.nu

‘Magnus 2010-01-19, 13:00
Så gott som alla aktivister har försvunnit och du menar att det beror på att de var “dåliga” följare, inte på grund av det destruktiva ledarskapet i partiets topp – som egentligen alla känner till. Vakna upp och smaka på verkligheten och sluta vara så förbannat rädd. Skrämmande att se hur vissa resonerar här.’

Han skriver alltså att ND har förlorat nästan alla aktivister – känner du till något om detta Jan Milld?”

G-Lenn-art, replik:
”Oj då. Det verkar ju nästan som om ND är ett sjunkande skepp. Jag visste inte att hur det låg till på aktivistsidan utan trodde att det gick bra eftersom det går bra för deras tidning. Det behövs ju annars ett parti som även talar om de mer kontroversiella områdena.”

I detta svar ska jag begränsa mig till ND, för att härnäst följa upp med det som gäller SD.G-Lenn-art driver en stark argumentering, som kunde få mig att tänka ett varv till, om det inte vore för det som vi alla nu kan konstatera genom att ta del av debatten på Nationell Nu: här och här.

Jag vet från en valrörelsen 2002 när jag skulle medverka till att SD-valsedlar fanns utlagda i alla vallokaler i Haninge. Det var ett 60-tal vallokaler och innan vi med bilen nådde de sista hade röstningen redan pågått i tre timmar. Ett jättejobb är det, med andra ord, att täcka upp med valsedlar, dessutom ”kostar det skjortan” för små partier.

Även om ND med en enorm viljeansträngning skulle lyckas att i huvudsak få ut sina valsedlar så ifrågasätter jag den prioriteringen. Det finns viktigare saker att satsa på.

Detta var dock inte utgångspunkten för min rekommendation till ND att avstå från kandidering i riksdagsvalet.

Tanken var att SD då skulle kunna ställa sig mer välvilligt från att konkurrera med ND om kommunala mandat i Södertälje. Något som bör ligga nära, med tanke på att SD inte lyckats förvalta något av de två mandat man vann där i senaste valet.

En annan tanke var att röster på ND vore bortkastade, bättre att de tillfaller SD, som ändå kommer in i riksdagen. Där kan jag följa G-Lenn-arts invändning, en röst på ND kunde vara en investering i framtiden, för den händelse SD definitivt gör ”en KD-are”.

En tredje tanke är att jag i möjligaste mån vill att SD:are ska ta till sig mina delvis kritiska synpunkter på SD. Utsikterna till detta blir rimligen större om jag samtidigt ger partiet mitt stöd.

För övrigt tror jag att min rekommendation att SD-rösta i årets riksdagsval har väsentligt större utsikter att vinna gehör bland väljare än en motsvarande rekommendation att ND-rösta.

G-Lenn-art skriver att ”fokuserar för mycket på judars inflytande”. Det kan jag inte instämma i, inte utifrån vad som skrivits i ”Nationell Idag”. ND intar en kritisk hållning till både USA:s utrikespolitik och Israels behandling av palestinierna, men det tycker jag är helt på sin plats. Åtminstone tidigare hade ND en paroll ”USA UT UR IRAK – IRAK UT UR SVERIGE!”. Den tycker jag är träffande!

I en bortglömd s-proposition från 1990 betonades vikten av att förebygga flyktingströmmar och undanröja orsaker till att människor flyr. Märkligt bortglömt idag!

Bra dock, att både SD och ND vill ta hem svenska soldater från Afghanistan. ”Försvarskrig” kan inte bedrivas på andra sidan jordklotet. Vi bör lämna varandras länder i fred, demokrati kan inte påtvingas utifrån.

Vill Sveriges regering kämpa för mer demokrati eller motverka hedersförtryck så finns det uppgifter i Sverige.

Vad gäller ”konspirationstänkande”

så är nog verkligheten, historien igenom, fylld av vad man skulle kunna benämna konspirationer – dvs att bakom omskakande händelser har legat både en medveten viljeinriktning och målinriktade åtgärder från grupper med makt.

Varför skulle allt vara bara slump? Jag tar här inte ställning i något enskild fråga åt endera hållet, jag menar bara att ett fritt och kritiskt tänkande betyder att man är öppen för tillgängliga fakta, att man inte är helt låst i någon förutbestämd uppfattning.

Sedan blir det ju en annan fråga hur man prioriterar. Man kan inte ”samtidigt strida på alla fronter”.

ND har alltså problem, och det är inget som gläder mig.

Jag nämnde tidigare hur man väljer att hålla manifestationer för Karl XII – envåldshärskaren, vars misslyckande resulterade i både det förhärjande Skärgårdskriget 1719 och förlusten av hela Baltikum. Senare såg jag hur Nationell Idag ägnade ett helt uppslag år Karl XII och hans karoliner. Detta gör mig betänksam, det framstår om inte annat som en märklig prioritering. Större aktualitet skulle det ha att t ex hylla Sven-Olle Olsson och därgenom manifestera för kommunalt självstyre och samtidigt knäppa media på näsan för deras förbannade drev!

ND verkar ha svårt att rekrytera nya aktivister men lätt att bli med dem man haft. Några anser att detta beror på dåligt ledarskap från toppen, andra att det beror på dålig attityd från många aktivister. Det ger mig associationer till en text på ”Millt sagt”, om pk-iters argumentering att ”mångkulturen” skulle fungera utmärkt, om bara svenska folket var annorlunda.

Samtidigt ligger det ju, oavsett organisation eller partibeteckning, en utmaning i att kunna agera samordnat, osjälviskt och disciplinerat. Det kommer vi bara inte ifrån.

Men en ledning som blivit oersättlig har misslyckats. Så är det bara. Ett viktigt uppgift i varje organisation måste vara att uppmuntra och skola fram nya förmågor. Det innefattar lyhördhet för andras synpunkter och att våga i viss mån delegera beslut.

Kanske lättare sagt än gjort, men ändå…

Read Full Post »

Dynamo 1

Svar till Dynamo och Eppoyz:

Dynamo
”Hur ser du på den nationella rörelsen, kontra SD? Trots allt så är det en stor skillnad mellan olika grupperingars syn på demokrati, den s.k. judefrågan och även Islam.”

Eppoyz:
”Vad är de goda respektive dåliga sidorna hos både SD och ND?”

Utifrån vad jag vet eller tror mig veta kan jag säga följande:

Först tycker jag att de aktiva inom såväl Sverigedemokraterna som Nationaldemokraterna förtjänar en STOR eloge för det viktiga arbete som de bedriver under ofta svåra omständigheter!

En given skillnad är att SD hamnat i ett läge med en egen stapel i opinionsmätningar, uppmärksamhet i media och snart platser i riksdagen. ND är väsentligt mindre, men bedriver ett aktivt kommunalt arbete i Södertälje.

Trots sin litenhet har ND också orkat med en veckoutgivning av National Idag under hösten. Här ligger en skillnad mellan de två partierna, till ND:s fördel. ND lägger större vikt vid opinionsbildning.

SD verkar – om man ser på dess webbsida – fixerad i överkant kring själva opinionsläget och det möjliga riksdagsinträdet, på ett sätt som tränger tillbaka de politiska sakfrågorna. SD borde arbeta mer offensivt!

1.
Gemensamt har SD och ND att de båda bekänner sig till demokrati – fattas bara, det ingår i bådas namn.

• ND uttalar sig klart för decentralisering av makten och att besluten ska hamna nära berörda medborgare. Fler folkomröstningar.

• SD skriver så här i sitt demokratiprogram: ”Sverigedemokraterna förespråkar en klassisk demokratimodell med inslag av brukar- och direktdemokrati. Den klassiska demokratimodellen innebär i stora drag en representativ demokrati med fria och allmänna val, där ett minimum av värderingar läggs in i demokratibegreppet. En förutsättning för att detta ska fungera är att de medborgerliga fri- och rättigheterna upprätthålls, att alla medborgare är lika inför lagen och att det råder fri konkurrens mellan politikens olika aktörer.”

2.
Gemensamt är också ståndpunkten kring EU – en överstatlig organisation som bör avvecklas. Det internationella samarbetet skal ske mellan suveräna nationer.

3.
Båda partierna vill värna kärnfamiljen.

4.
Både SD och ND förespråkar en återupprustning av det svenska försvaret. Dock saknar båda skrivningar kring klimathot och försvar ur det perspektivet.

5.
Gemensamt för SD och ND är att de båda saknar ett bra energipolitiskt program. ND har överhuvudtaget inget sådan program, medan SD trampat ned sig i en marknadsliberalism. ND har ändå en grundhållning där statligt ägande och ansvarstagande för nationella intressen ligger nära.

6.
På minuskontot för SD räknar jag dess oreserverade och ogenomtänkt bejakande av ”mänskliga rättigheter”, när de där tvärtom borde ta en avstamp i att:
• å ena sida påtala bristerna i grundläggande frihetsrättigheter i Sverige
• å andra sidan hävda att välfärdsrättigheter ska ligga hos den politiska och demokratiska arenan att avgöra, inte hos advokater, juridiken och domstolar.

Varje folk har rätten att bestämma ”i sitt eget hus”. I den utsträckning vi gör åtaganden gentemot andra folk ska det grundas på våra egna beslut!

I sin barndom hade SD en kritisk hållning gentemot Förenta Nationerna. Nu ser jag inget av detta hos SD, ej heller hos ND. Idag finns, menar jag, anledning att se på FN med mycket kritiska ögon!

7.
Beträffande u-landsbiståndet hänger sig SD åt en överbudspolitik. Helt sanslöst! Kärnan i u-biståndet är ju att man satt som mål att sätta sprätt på en viss summa pengar (och inte så litet – 1% av BNP eller än mer, det blir många miljarder!).

Utgångspunkten inom varje politikområde måste vara den omvända: att för så litet pengar som möjligt uppnå uppställda mål.

8.
Både SD och ND vill självklart minska invandringen, men där finns samtidigt skillnader.

SD skriver i sitt invandringspolitiska program: ”Stoppa massinvandringen och återgå till en ansvarsfull invandringspolitik där invandringen begränsas till en nivå som inte är högre än i våra grannländer.”

Nationaldemokraterna vill i stort sett stoppa fortsatt invandring, i varje fall från u-länderna: ”Vår etniska grupp står inför en demografiskt katastrof på grund alarmerande låga födelsetal och ett starkt demografiskt tryck från andra etniska grupper. För att förhindra detta vill vi att andelen invandrare och särskilt icke-européer skall vara så låg att folkets sammansättning inte påverkas på lång sikt, så som fallet varit i Sverige ända fram till för några decennier sedan.”SD betonar att de utlänningar som kommit till Sverige för att stanna ska assimileras. ND lägger istället tonvikten vid återvandring.

I den känsliga frågan om etnicitet och ras duckar SD, medan ND proklamerar sig som ”etnopluralistiskt”.

I sak är det egentligen inget uppseendeväckande, med tanke på statsminister Tage Erlanders uttalande 1965.

Jag räknar mig själv som etnopluralist, i princip, men anser också att politiken måste ta hänsyn till verkligheten.

Problemet är att man sedan 1965 hunnit etablera fakta: hur göra med den cirka halv miljon afrikaner, araber och andra muslimer som redan har svenskt PUT och i många fall även svenska medborgarskap?

Där har jag själv inget bra svar, och det tror jag varken SD eller ND har heller. Även om vi alla skulle vilja se en omfattande återvandring (jag återkommer till frågan om återvandring i mina svar på frågor från bl.a. ”Arry” och ”Bad Sector”).

9.
SD och ND är överens om nödvändigheten att få stopp på den pågående muslimska invasionen och koloniseringen av Sverige. Sedan skiljer de sig åt.

För SD är den kritiska hållningen mot islamiseringen kopplad till en proisraelisk hållning i Palestinafrågan, medan ND intar en mer propalestinsk hållning. Kanske kan man säga om SD är emot islam överhuvudtaget så har ND invändningar mot islams utbredning i Sverige och andra västländer, däremot inte i arabvärlden.

Personligen anser jag att ett svenskt nationellt parti inte nödvändigtvis måste ha en bestämd hållning i Palestinafrågan. I fokus bör stå situationen i Sverige, idag.

10.
Dynamo frågor om ”judefrågan”, vilket jag tolkar som hållningen till ”Förintelsen”. Där blir ju kontrasten tydlig mellan de två partierna. Jag fick själv erfara, när jag satt i SD:s partistyrelse, att redan det faktum att jag tidigare medverkat i en recension av en bok som andades visst ifrågasättande av den påbjudna historieskrivningen blev skäl nog för PS att besluta om en ”prickning” av mig. ND intar här en öppnare hållning.

I sig tycker jag inte det är viktigt att slå fast exakt hur många judar som dog under Andra världskriget eller exakt hur det gick till, men kan inte undgå att notera hur man försöker använda ”Förintelsen” som ett politiskt slagträ. Svenska skolklasser vallas runt i Auschwitz för att få lära sig vad det mynnar ut i, om vi invandringskritiker får som vi vill.

Låt mig med gillande citera Jonas de Geer:
”Det räcker idag inte att acceptera nazismens brott mot det judiska folket som ett historiskt faktum, det räcker inte med att fördöma det som avskyvärt. Förintelsekulten avkräver oss långt mer än så: den gör anspråk på den slutgiltiga sanningen om Förintelsens innebörd och hur den skall gottgöras: den vill införa tankeförbud och (mental och pekuniär) betalningsplikt.”

Det finns maktgrupper kring Judisk Krönika, vilka är snabba att stämpla envar med minsta avvikande uppfattning som ”antisemit”.

Jonas de Geer:
”Antisemit’ torde vara vår tids mest fruktade stämpel. Det är också den mest missbrukade. Som den amerikanske publicisten Joseph Sobran har formulerat det betecknar ordet inte längre en person som hatar judar utan en person som hatas av judar.”

Jag och Anders Sundholm blev ju svartlistade 1997, när vi genom Stephane Bruchfelds försorg sattes upp på ”World Antisemitism Report”. Hade vi tidigare haft svårt att få in debattartiklar i tidningar blev det därefter helt omöjligt.

Min erfarenhet säger mig att det finns grupper av judar som har makt, och som använder denna makt på ett för vår demokrati skadligt sätt. I denna makt ligger att kunna göra det extremt kontroversiellt att ens använda ordet ”jude” utanför strikt sanktionerade sammanhang.

Read Full Post »