Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘SD’ Category

Har jag haft fel?

Redan märks att jag på en punkt kanske behöver korrigera mig.

Jag skrev så här:

”Min bedömning är att om Sverigedemokraternas helt överordnade mål är att bara komma in i riksdagen, då räcker det med att nu så att säga ”sitta still i båten”. Man behöver egentligen inte säga någonting om någonting, man seglar in med automatik redan genom det faktum att SD nu kommit att ockupera en viktig politisk nisch på den partipolitiska kartan.”

Bakgrunden till denna bedömning var ett flertal opinionsmätningar under hösten, som alla placerade SD över 4%-gränsen och pekade mot att SD skulle bli större än både KD och Centern i det förestående riksdagsvalet.

Nu har kommit nya opinionsmätningar, som pekar på något annat. Senast Sifo för februari, som ger SD bara drygt 3%.

Det här låter sig förvisso tolkas på två olika sätt:

1. Det rör sig om manipulerade resultat, för att inge väljarna en bild av att en röst på SD blir bortkastad.

2. Resultaten speglar en faktisk opinionssvängning till SD:s nackdel.

Den första tolkningen kan ju ligga nära till om man har en dragning åt det konspiratoriska.

Eftersom jag själv inte har det, blir min tolkning den andra.

Jag har inga höga tankar om 7-klöverns politiska omdöme, den har nu under så många år bedrivit en helt vanvettig invandringspolitik.

Däremot tilltror jag den taktiskt omdöme och till sitt förfogande har den två i sammanhanget ovärderliga tillgångar:
a) Media
b) Rymliga samveten

Resultaten ser vi nu, i två led.

Först ser man till att SD inte mer nämns, inte finns med på den politiska dagordningen.

Sedan skördas resultat, i form av denna nedgång för SD.

När Dagens Nyheter nyligen skulle låta läsarna partirösta fanns således bara de sju med, inte SD. Där fanns ett alternativ ”Något annat parti”, och det fick 15% av rösterna. ”NAP” blev det näst största partiet…
När SVT:s Agenda den 31/1 anordnade partiledardebatt fick Sverigedemokraterna inte deltaga.

T.o.m. när Agenda i ett tidigare program hade SD som ämne för diskussion hölls partiets egna företrädare borta från TV-studion. Partiets motståndare – däribland Mona Sahlin och Maud Olofsson, som båda mosats av Jimmie Åkeson de gånger de mött honom i debatter – fick vara med, men inte Åkesson. Man talade om SD, inte med SD.

Vad som nu uppenbarligen står på agendan är att helt försöka förtiga Sverigedemokraterna. Man har inte för avsikt att låta SD vara med heller fortsättningsvis i TV:s valdebatter.

Helt på tvärs mot hur man i tidigare valrörelser behandlat både det pyttelilla Feministiskt Initiativ och Junilistan. Klart är hur man här mäter med olika mått, men med detta kan man komma undan – vilka skulle kritisera media? Knappast media själva.

För SD:s del betyder detta att det finns lärdomar att dra.

När partiet i höstas – genom Åkessons artikel i Aftonbladet – hamnade i fokus för diskussion, då strömmade nya partimedlemmar till och väljarsympatierna växte. SD hamnade i ”blåsväder” och fick massiv kritik, det gagnade ändå partiet.

SD:s linje just nu är den rakt motsatta –  man tar få eller inga egna initiativ, man gör inga ställningstaganden som kan föranleda kritik mot partiet.

Man smälter s.a.s. in i tapeten.

För just detta varnade jag på SD:s riksårsmöte år 2005, när jag pläderade för Jimmie Åkesson som ny partiledare. Mitt stöd var i princip villkorat – även om jag aldrig fick något direkt löfte från Åkesson om att han inte skulle smälta in i tapeten.

Nu ser han ändå ut att göra just detta, med resultatet att Sverigedemokraterna kanske missar både tillfället att ta sig in i riksdagen och att påverka opinionen.

Ett förhållande förtjänar därför att påpekas:

SD har kommit att ockupera en bestämd politisk nisch i den svenska debatten. Det ger ett ansvar, att artikulera det berättigade missnöje som finns kring invandringspolitiken och angränsande frågor.

Det är inget framgångsrecept att försöka göra sig så oförarglig som möjligt.

I själva verket kan man därigenom göra sig förarglig – hos dem som skulle bära fram partiet.

Som jag ser det står Sverigedemokraterna nu moraliskt inför ett vägval:

• antingen axlar SD sitt ansvar och börjar bli offensivt, tar initiativ och talar klarspråk

• eller så drar SD tillbaka sin kandidering i årets riksdagsval, så att man lämnar plats för andra alternativ.

Annonser

Read Full Post »

Svar till Robin Shadowes Bad Sector och Dynamo.

Ber här om överseende med att mina svar inte blir så uttömmande, jag är ju inte ”inläst” på allt.

Robin Shadowes:
”Har lite undringar om islamiseringen som pågår just nu. Läste nyligen någonstans att rika saudier hade donerat tiotals miljoner till dom engelska universiteten Oxford och Cambridge. Sipprar det även in pengar till våra högskolor? Misstänker förutom saudierna att även iranierna är ytterst aktiva även om dom tillhör olika skolor, shia respektive sunni. Att Khadaffi nyligen köpte upp moskén i Malmö tycker jag är ett annat oroande tecken i tiden. Om det nu skulle vara så tycker jag att många pusselbitar skulle falla på plats, så som all anpassning, massinvandringen av muslimer och all propaganda för islam.

För inte tror jag att alla dessa ‘donationer’ är helt kravlösa, snarare tvärtom. Vill gärna höra dina tankar om detta, undrar också om du har idéer om hur vi skall kunna exponera sådana där kopplingar till salafister, wahabister och andra extrema islamister.

Eller hur vi skall kunna bekämpa denna ständigt pågående islamisering och vända på den?”

Islamiseringen av Sverige, liksom av övriga Europa, måste stoppas. Denna fråga ska ses ur ett politiskt perspektiv.

Jag tycker att Inger-Siv Mattson fångade situationen väl i sitt brev till en fp-politiker:

”Ni förespråkar minareter och böneutrop i Sverige.  ‘Precis som kyrktornens klockor ringer måste moskéernas minareter få ropa. Annars blir religionsfriheten en chimär.’

Jag undrar om Ni kan upplysa mig om hur högt klocktornet på den kristna katedralen i Mecka är?
Inte är det väl så att religionsfriheten enbart fungerar i en riktning? Eller..?

I sammanhanget vill jag inte undanhålla Er ett citat från den franske 1600-talsfilosofen, författaren och vetenskapsmannen Blaise Pascal, som i ett eller annat religionsfilosofiskt sammanhang sade: ‘Ni kräver, i våra principers namn, de rättigheter som ni, i era principers namn, förvägrar oss.'”

Först av allt måste vi få stopp på vidare invandring till Sverige från muslimska länder.

Därefter måste de muslimer som begått grova brott eller tillskansat sig ett PUT på ett oegentligt sätt utvisas.

Kan fakta fås fram kring finansieringen av redan byggda moskéer, eller moskéer under byggnad, så kan det säkert användas i argumenteringen. Personligen har jag inte orkat/hunnit sätta mig in i detta.

Religionsfriheten måste rimligen värnas i den bemärkelsen att envar får bekänna sig till islam och även ha tillgång till bönelokaler. Detta behöver dock inte betyda stora moskéer, centralt i våra städer.

Då blir det i praktiken något mer än bara bönelokaler, det blir makt-markeringar. Precis som muslimska kvinnors uniformer kan fylla den funktionen i stadsbilden.

Islam är ju inte bara en religion, där det handlar om friheten till privat utövande. Som Åke Sander skrev om islam i ”Tvärkulturella möten”:

”…det inte är en ren privatsak huruvida man följer religionen (‘är religiös’) eller inte.”

”…att lära känna och bringa sitt samhälleliga och privat liv i överensstämmelse med Allahs heliga skapelsevilja. Detta är en muslims – ja enligt islam varje människas – yttersta angelägenhet.”

Islam är en ”kosmocentrisk religion” som ”innefattar tillvarons alla delar: hela det privata såväl som det sociala, kulturella, ekonomiska och politiska livet, och inte enbart det som från vår horisont betraktas som den religiösa sfären.”

En annan självklar åtgärd måste vara att skrota de lagar som DO baserar sin svenskfientliga verksamhet på.

Är det för övrigt inte märkligt, att de krav om homovigslar – som varit så viktiga för pk-iterna – bara riktas mot de kristna och kyrkorna, aldrig till muslimerna och moskéerna?!

Eller jämför Ecce Homo i Uppsala domkyrka med Muhammedkarikatyrerna, och reaktionerna i respektive fall. Det visar att vi har att göra med fundamentalt olika typer av religioner.

Bad Sector:
”Vi har idag en konsensus i hela debatten kring att kriminalitet orsakas skillnader i socioekonomisk status och därför kan bekämpas med bidrag, utbildning och jobb – när det vetenskapliga stödet för ett sådant samband är helt frånvarande. Stödet för det motsatta sambandet – att kriminalitet orsakar arbetslöshet och fattigdom är däremot stort.

Man slipper hårklyverier om vilka omfördelningsåtgärder som behövs och vilka misstag som begåtts utan kan direkt peka på att åtgärderna är meningslösa, eftersom orsaksanalysen baseras på önsketänkande och kryptoreligiösa övertygelser om människan som ett ”tomt ark”/blank slate/tabula rasa.”

Klart är ju att de enorma resurser som skyfflats in i storstadssatsningar och andra riktade åtgärder till invandrartäta områden har givit magert eller inget resultat. De har varit som hälla ned dem i ett stort, svart hål. Väsentligt mycket mer pengar satsas till skolor med stor andel invandrarelever än i övriga skolor. Ändå når man inte godtagbara resultat.

Jag tror här inte på ”social ingenjörskonst”. Vare sig roten till problemen ligger i arv eller miljö så kan man inte få barn att göra bra ifrån sig i skolan om de själva saknar motivation och om deras föräldrar inte ger dem något stöd för detta.

Det är själva problemimporten som först och främst måste upphöra

Dynamo:
”Vad är egentligen en god vandel hos en politiker? Det är ingen hemlighet att det fifflas till höger och vänster bland Svenska politiker, så vilka krav bör SD ställa på politiskt aktiva som kan sägas representera partiet, oavsett om det handlar om ledamöter i kommunfullmäktige eller aktiva debattörer i den offentliga debatten.”

Vad jag här spontant kan konstatera, är ju hur pk-iterna mäter med dubbla måttstockar.

Beträffande SD:are med brottsregister verkar gälla att det ska vara på livstid, de ska aldrig få en ny chans i livet.

Beträffande invandrarkriminella som sagt sig vilja bli hederliga är det OK med ständigt nya chanser. Så generösa har man därvid varit, att en del aktiva i ”Lugna Gatan” visat sig finnas kvar i kriminella karriärer.

Jag anser att personer med brottsbelastning ska ges nya chanser. Dock bör en viss karenstid gälla för politiska uppdrag, och spårbytet måste vara definitivt. Inga återfall kan accepteras.

Detta resonemang ska gälla lika mycket oavsett parti, även om jag – som sympatisör till SD – naturligtvis är särskilt angelägen om att man där får fram hederliga människor med god vandel. Där menar jag att även ett digert brottsregister, om det ligger ett antal år tillbaka i tiden, ska betyda mindre än ett småskojeri som fortfarande har aktualitet.

Sedan har jag personligen svårt att numera bli upprörd över obetalda TV-licenser, med tanke på det grova missbruket av TV-mediet.

Read Full Post »

Fronk 2

Svar till Fronk:

”Vilka frågor, förutom invandringen, anser du att SD bör föra fram och driva och vilken hållning bör de ha i dessa frågor?

Jag ställer denna fråga eftersom jag tror att SD redan vunnit debatten om invandring och mångkultur. Där har de redan en stor del av Sveriges befolkning bakom sig och de skulle ha ännu fler om folk kände till hur det verkligen förhåller sig. Undersökning efter undersökning visar att SD har betydligt större stöd i just dessa frågor än vad som avspeglar sig i deras röstsiffror.

Under förra året och framförallt under hösten fick SD mer medieutrymme. SD tjänade på det och debattmotståndarna var unisont oförmögna att slagkraftigt bemöta SD. Antingen bemötte man de med rena lögner eller så förtalade man dem i det vanliga infantila tonläget. Men ingen klarade av att motbevisa eller krossa SDs argument. Men den matchen, eller halvleken, utspelade sig på SDs planhalva. Där dominerade SD helt och hållet.

Nästa halvlek kommer inte att bli lika enkel. Den kommer att spelas på motståndarsidans planhalva i betydligt större utsträckning. Och då kommer inte de svepande svar som Åkesson gav i Expressen på annat än invandringspolitik att duga. Därför är jag inte fullt lika säker som många andra här att SD verkligen kommer in i riksdagen efter valet i september.”

Min bedömning är att om Sverigedemokraternas helt överordnade mål är att bara komma in i riksdagen, då räcker det med att nu så att säga ”sitta still i båten”. Man behöver egentligen inte säga någonting om någonting, man seglar in med automatik redan genom det faktum att SD nu kommit att ockupera en viktig politisk nisch på den partipolitiska kartan.

Skulle man i något sammanhang avkrävas svar om något annat än invandringen kan det räcka med att tillstå att man inte har svar, men att det heller inte är nödvändigt. Massinvandringen är idag den stora ödesfrågan för Sverige, överordnad allt annat i betydelse. För de väljare som delar den uppfattningen tillhandahåller SD en valmöjlighet. En röst på SD uttrycker en protest mot det pågående vansinnet, där alla de sju riksdagspartierna ju är överens.

Detta är dock inte den handlingslinje som jag rekommenderar. Varför?

För det första ser jag åtminstone tre skäl att offensivt driva invandringsfrågan:

1. Det verkar förpliktigande, och minskar risken för att SD ska göra en KD:are.

2. Det förtydligar och verkar opinionsbildande – varigenom många vankelmodiga kan vinnas över.

3. Det kan motivera och inspirera egna sympatisörer, vilket kan gagna både ett bra valresultat och ett bra partiarbete även efter valet.

Just det faktum att SD kommit att ockupera denna politiska nisch ger partiet ett ansvar. Uppdraget är inte bara att ta sig in i riksdagen, det är även att verka opinionsbildande. Då gäller det visserligen att vara relevant och att ha sakligt korrekta fakta, men inte att vara så nyanserad att man blir harmlös och smälter in i tapeten.

Det ligger ju ett gigantiskt folkbildningsarbete framför oss, för att påvisa vidden av

kostnaderna för invandringen och det gigantiska slöseriet med skattemedel

orättvisorna, som gör svenskar till andra klassens medborgare i sitt eget land

förfallet, både moraliskt, ekonomiskt och beträffande säkerhet

• medias mörkningar och överhuvudtaget förljugenheten genom förmenta experter, professionella godister, mm.

Där har vi förvisso en uppförsbacke genom mediasituationen, som får en dubbel funktion:
• dels får våra fakta svårt att nu ut, rent tekniskt
• dels får vi svårt att bli trodda: Kan detta verkligen vara sant?! Mer pengar (8.700 kr) åt en nyanländ utlänning än åt en svensk pensionär?!

Viktigt är också att förmedla en bild av att en radikalt annorlunda politik är möjlig, att det finns helt konkreta åtgärder att vidtaga, om den politiska viljan föreligger (Palme: ”Politik är att vilja!”…)

Konkret:
– Ingen behandling av andra asylansökningar än dem som lämnats direkt vid ankomsten till Sverige, för personer med giltiga pass!
– Inget bekostande av uppehälle mm åt utlänningar som stannat kvar utan uppehållstillstånd, dvs vistas illegalt i Sverige!
– Inom EU, driv kravet på ett EU-gemensamt ”Safe haven” för alla asylsökande!

Invandringsfrågan slår igenom på så många andra områden, påverkar ju allt som kostar pengar: vård, skola, omsorg, mm. Den skapar en fysisk otrygghet som inskränker mångas frihet. Den undergräver vårt rättssamhälle och vår demokrati.

Sverigedemokraterna lär dessutom inte komma i regeringsställning under sin första mandatperiod i riksdagen, det är rimligt med en inkörningsperiod innan man har en genomarbetad politik på alla samhällsområden. Jag tror SD har allt att där vinna på en avväpnande uppriktighet.

Med detta absolut inte sagt annat än att partiet bör eftersträva en linje på så många andra områden som möjligt, utan onödigt dröjsmål. En bra bit på vägen har man också kommit, genom ett flertal handlingsprogram (även om det energipolitiska dåligt ger svar på hur vi ska få mer tillförlitliga el-leveranser och el till självkostnad).

För mig sönderfaller övriga politikområden i två grupper:
A. De som SD kan ha anledning att själv driva och ta initiativ inom.
B. De som SD själv kan ligga lågt inom, men ändå kan ha godtagbara svar att ge på ställda frågor.

Till grupp A skulle jag vilja räkna:
• skolan
• äldreomsorgen
• pensionerna
• elförsörjningen.

Detta borde således tas upp i Valmanifestet 2010.

Där måste också komma ett mer offensivt krav kring invandringen än vad man haft tidigare: ”Invandringen till Sverige ska inte ske i snabbare takt än i andra västeuropeiska länder”.

Även om Sverige varit mest extremt i denna fråga så har vi ju en utveckling av samma karaktär i Tyskland och Nederländerna, Frankrike och Storbritannien. De är alla på marsch mot en avgrund.


Då räcker det inte med att slå av på takten. De krav som SD ska driva måste vara sådana som skulle få stopp på denna avgrundsmarsch, om de genomfördes. Sverige ska överhuvudtaget inte ha någon omfattande invandring från muslimska länder eller överhuvudtaget från andra kontinenter.

Redan genom att vi håller oss till två grundprinciper utifrån Genevekonventonen kan kanske detta uppnås:
a) vederbörande ska ha asylskäl
b) första-asyl-landsprincipen ska tillämpas.

Vid avslag ska avvisning ske omedelbart, man ska inte kunna gömma sig för att sedan kunna prövas för asyl/PUT på nytt.

Read Full Post »

G-Lenn-art, 2b

Svar 2b till G-Lenn-art:

G-Lenn-art:
”Dessutom är jag av uppfattningen att SD redan ”gjort en KD:are”. Deras ryggkrökande mot elitens världsbild har nog gått för långt för att partiet ska kunna ta sig ur det.”

Dessvärre ser det ut att ligga mycket i det. Men det finns ju ”grader i helvetet”. Vi måste hursomhelst utgå från att många SD:are är lyhörda för saklig kritik och att de kan påverka inom sitt parti.

Ett näraliggande exempel är rekryteringen av Kalle Winner i Kalmar. I mitt huvud väcks ofrånkomligen frågor kring detta.

Låt mig här först säga två saker:

1.
Det är både önskvärt och hoppingivande att många aktiva från de sju riksdagspartierna nu söker sig till SD. Detta är helt naturligt, med tanke på hur dessa partier sviker grundläggande svenska intressen.

Som ett särskilt positivt exempel ser jag Stellan Bojerud, som på sin blogg ”Mopsen” får in många fullträffar.

2.
Jag har skrivit det tidigare, och det tål att upprepas: Thoralf Alfsson i Kalmar bedriver ett föredömligt politiskt arbete, genom sitt sätt att kombinera ett kommunalt mandat med stark opinionsbildning.

Ändå måste jag förbehålla mig rätten att vara kritisk till åtminstone formerna för Kalle Winners rekrytering. Det finns frågetecken som här behöver rätas ut.

Alfsson skrev på sin blogg om Winner:

Sverigedemokraterna har knutit ett nytt och intressant namn till partiet, Kalle Winner från Nybro. Vi hälsar Kalle Winner välkommen till partiet.Kalle kommer att kandidera för Sverigedemokraterna i landstingsvalet.Kalle Winner är ett känt och mycket respekterat namn i Kalmartrakten”

Vad är det som har gjort Winner så respekterad?

Ur tidningen Östran den 19/1 -10:

”Kalle Winner från Kristvallabrunn blev känd för en större allmänhet i och med sitt engagemang för njursjuka Fitnete Limani. Hon var Winners patient men hotades av utvisning. Han arbetade för att hon skulle få stanna i Sverige för att få livsnödvändig behandling här.Det var för tio år sedan. Senare engagerade han sig i ytterligare ett fall, där Valdete Rexhepi hotades av utvisning till Kosovo. Hon hade bott i Sverige i fem år, och fått bidrag av myndigheterna. Men plötsligt hävdade Migrationsverket att Valdete vistats illegalt i landet.”

Winner till Östran:

”- Men sedan ska jag inte sticka under stol med att mina chanser att få påverka i landstingspolitiken ökar i och med att jag väljer Sverigedemokraterna. Nu kommer jag i topp på listan. Hade jag kontaktat Socialdemokraterna hade jag inte ens kommit med på deras lista.”

Det är ju sällan som ett parti stämmer med ens egna övertygelser till 100%. Frågan är dock om Kalle Winner ställer upp på grundvalarna i den invandringspolitik som Sverigedemokraterna företräder. Den innebär ju att sjukdom inte ska vara grund för uppehållstillstånd i Sverige. Inte heller kan SD gärna mena att det ska gälla i vissa fall, men inte i andra. Lagarna måste ju tillämpas med konsekvens.

Inte verkar det lugnande när man dessutom kan läsa i Wikinews den 13/1 -06 att Kalle Winner har anmält en motion från Vänsterpartiet till antidiskrimineringsbyrån för hets mot folkgrupp. Denna svenskfientliga lag borde ju aldrig ha tillkommit och bör avskaffas snarast – då ska man inte försöka få den tillämpad. (Motionen var förvisso korkad, om att utvisa alla amerikaner från Sverige, men det är en annan sak.)

Vad jag saknar är en deklaration från både Kalle Winners och SD:s sida, i samband med hans inträde, om att partiets linje i invandringspolitiken ligger fast och att Winner accepterar denna linje.

Det är möjligt att Kalle Winner idag är en mycket bra person, som väl platsar i SD. men här ligger just en dimma, som behöver skingras.

Intill dess att så har skett måste jag hålla med G-Lenn-art: SD kan vara på väg att ”göra en KD:are” redan innan partiet kommit in i riksdagen.

Ett annat oroande exempel gäller det besök som Anders Carlberg och andra från Fryshuset gjorde på SD:s partistyrelsemöte i december 2009. Det var ju inte fel i sig, men vad jag saknar är tydliga deklarationer efteråt från SD, om vad som skiljer i grundsyn och slutsatser.

SD-Kuriren rapporterar:

”Fryshuset grundare, den aktive socialdemokraten Anders Carlberg, höll i söndags en föreläsning inför Sverigedemokraternas partistyrelse och partiets samtliga distriktsordföranden. Flera aktiva ungdomar på fryshuset var också med och föreläste. Ämnet som samtliga föreläsare förhöll sig kring var integration och hur kultur- och generationsklyftor splittrar samhället och hotar demokratin.”

Receptet är, enligt Anders Carlberg, varken fler fritidsgårdar eller socialsekreterare. Istället är det genom folkrörelserna, och genom att det inom dessa finns ledare som ser ungdomarna, får dem att känna sig behövda och på så vis gör livet begripligt, som saker kan bli bättre. Det är först när ungdomar ges förtroende som de kan lyckas med att växa.”

Det låter sig lätt göra att önska det ena och det andra, men vad är realistiskt? Ingenstans i rapporten framgår på vilket sätt SD har en gentemot Anders Carlberg avvikande uppfattning. Varifrån ska alla dessa ”ledare” inom ”folkrörelserna” komma? Grundproblemet är ju själva problemimporten!

Men Carlberg tillhör själv dem som har sin försörjning genom dessa skapade, och egentligen onödiga problem. SD-företrädare får inte bli så ”till sig” över att någon vill prata med dem, att man kastar alla principer överbord.

År 1995 vågade Carlberg själv föra fram invandringskritiska åsikter, när han recenserade boken ”Lagom är bäst!”. Nu finner han det inte längre opportunt att tycka så. Måtte inte SD gå samma väg!

Read Full Post »

Uncle Bob 6

Svar till Uncle Bob:

”Du skrev några rader i boken ’20 röster om 20 år’ där du varnade för att SD ska komma att göra en ‘KD:are’ . Menar du att man går för långt i sin iver att anses ‘rumsren’?

Vad är en lämplig balans mellan mainstream-politik och radikal invandringskritik och värdekonservativ ideologi. Jag tänker på den allmänna acceptansen – kontra bilden av ett kompromisslöst missnöjesparti.”

Begreppet missnöjesparti kan väl uppfattas på två olika sätt.

1.
I en bemärkelse måste varje parti vara ett ”missnöjesparti”: det finns saker man är ”missnöjda” med och vill förändra. Således driver man krav som kan åstadkomma detta.

2.
När pk-iterna använder begreppet ”missnöjesparti” är det ett nedsättande begrepp, de måste alltså mena något annat än ovan.

Själv lägger jag i begreppet in att man driver oförenliga krav, med den gemensamma nämnaren att de är populära och kan ge röster.

Med den definitionen blir det i själva verket de sju etablissemangspartierna som är populistiska. För hur låter de när kostnaderna för invandringen kommer på tal? Jo, man får ”inte ställa grupp mot grupp”. Dvs vi behöver inte bry oss om att budgetar ska gå ihop, man förnekar sambandet mellan olika utgifter eller utgifter och inkomster.

Rent allmänt anser jag att Sverigedemokraterna i sin kärnfråga – invandringspolitiken – ska sikta till att driva de krav som är nödvändiga för att utvecklingen mot avgrunden ska kunna hejdas. Det räcker inte med att Sverige inte har en större invandring än andra EU-länder om också dessa är på väg mot en avgrund.

Som en bonuseffekt kan de lämna politiskt utrymme för andra partier att göra positionsframflyttingar i rätt riktning utan att kunna anklagas för att driva samma krav som SD.

I att ”göra en KD:are” lägger jag att ett parti drivs så långt i sin strävan att slippa bli angripet att det överger sina kärnfrågor. Vad står Kristdemokraterna för idag, som skiljer dem från andra partier? Jag kan inte komma på någonting!

Det finns en risk att även SD genomgår en motsvarande utslätningsprocess, lockad av att få gott anseende i etablissemangskretsar och ”komma in i stugvärmen”.

Jag tror mig här kunna se åtminstone två faromoment:

1.
Feta riksdagsarvoden och andra förmåner. Det kan med tiden skapa felaktiga drivkrafter och attrahera fel typ av personer till partiverksamheten.

2.
Toppstyrning och likriktning. Det kan också bli till en process, som över tid gör sig alltmer gällande.

Här får jag på näthinnan en scen från SD:s senaste riksårsmöte, som ju sändes i TV. Det gällde behandlingen av Joakim Larsson och hans motion om dödsstraff.

I sak tillhör jag dem som är motståndare till dödsstraff, eftersom det blir oåterkalleligt, om det dömts fel. Iofs har jag tänkt att det borde kunna tillämpas åtminstone när någon för tredje gången dömts för mord, då finns en säkerhetsmarginal. Men som fallet Thomas Quick visar är svenskt rättsväsende tyvärr inte att lita på, man kan döma oskyldiga som skyldiga.

Till detta kommer den taktiska aspekten just inför ett valår. Om många ombud hade röstat för dödsstraff skulle det ha kommit att användas mot SD.

Så jag förstår partiledningens irritation mot Joakim Larsson och att man ville ge eftertryck åt ett avfärdande av motionen.

Inte desto mindre gav scenen dålig smak. Talare efter talare gick upp mot motionen, och det må vara. Klart stod att den inte skulle få många bifallsröster. Detta stod om inte annat klart efter acklamationen. Då begärde partiledningen votering, dvs röstning med uppsträckta röstkort. Inte heller det var nog, man begärde rösträkning. Resultat: 3 röster för motionen, mer än 100 mot.

Mina associationer går här till när jag läste ryska och tog del av texter från sovjetiska kommunistpartiets möten. I referat av talen stod emellanåt inom parentes ”burnije aplodismenti” – ”dånande applåder”.

Det kan kännas skönt för en partiledning att få så starkt stöd. Det kan också kännas gott att få vara med på den ”rätta” och vinnande sidan vid ett tillfälle som detta.

Jag säger inte att det var fel att i det konkreta fallet ge eftertryck åt partiets avståndstagande från dödsstraff, men det är viktigt att man samtidigt inom partiet är medveten om den fara som här ligger inbyggd.

Blir detta rutin, ett normalt inslag i partiarbetet, att på detta vis trycka till åsiktsavvikare, är det inte bra. Risken blir då stor att en kader av svansviftare omger ledningen och allt färre vågar säga emot. Ett parti måste ha en levande debatt, där även partiledningen kan få mothugg ibland.

Bästa botemedlet mot att SD ska göra en KD:are är medvetenhet om risken, en kontinuerlig konstruktiv kritik från sympatisörer och en lyhördhet från SD-ledningen.

Jag tror det är en i grunden oklok strategi för SD att försöka vara oförarglig före valet, i tron att man i ett senare skede ska kunna skärpa tonen. Rätt tid att var skarp i sitt budskap är nu.

Är man inte skarp nu så lär man inte blir det senare.

Read Full Post »

Uncle Bob 5

Svar till Uncle Bob:

”Expo och liknande PK-media mörkar… tar alltid parti för brottslingen, sällan eller aldrig för offret. En vanlig, slumpmässigt valt artikel i ämnet ursäktar dräggens beteende och utmålar dem som offer.

Invandrarungdomar som begår kriminella handlingar försvaras alltid med att de är ”strukturellt diskriminerande”. Detta martyrargument ser jag som ett allvarligt problem i och med att många PK-blaskor hänvisar till EXPO.

Hur ser du på deras övergripande roll i sammanhanget? Vad i deras retorik är det du vänder dig mest emot?”

Expo är, tycker jag politisk korrekthet i koncentrat.

Tidningen utger sig för att bevaka antidemokratiska och extrema krafter, närmare bestämt de ”högerextrema” . I praktiken klassar man envar med kritik av den förda invandringspolitiken som högerextrem.

Expo nöjer sig inte med att ha åsikter i s.a.s. ordningsfrågan, kring demokrati. Tidningen har en bestämd åsikt också om invandringen – den ska vara omfattande och okontrollerad. ”Mångkultur” är välgörande.

En självklarhet blir då att tona ned konsekvenserna av den förda politiken. Dit hör att applådera mörkandet kring förövare av grova brott i Sverige, där dessa inte är etniska svenskar.

Expos agenda skiljer sig inte från Socialdemokraternas. Tillsammans genomför de således nu en ”demokratiambassadörsutbildning”, för att bekämpa SD.

Beträffande i synnerhet två grupper är Expo alldeles särskilt på alerten: judar och muslimer. Kritik mot enskilda judar stämplas obevekligen som utslag av ”antisemitism”. Kritik mot vissa muslimers agerande stämplas på motsvarande sätt som utslag av ”islamofobi”.

Precis som man i det forna Sovjetunionen sjukdomsklassade dissidenter och spärrade in dem på mentalsjukhus gör Expo anspråk på att intaga en upphöjd expertposition, likt en läkare som diagnosticerar den sjuke patienten.

Överhuvudtaget arbetar Expo med etiketterande och stämplande istället för argument i sak: ”främlingsfientlig”, ”rasist”, ”populist”, ”rätthaverist”, ”konspirationsteoretiker”, osv. Negativt laddade begrepp, vars innebörd aldrig klargörs. Således behöver man heller inte uppge på vilket sätt den anklagade svarar mot de pådyvlade etiketterna.

Expo verkar också gärna i det fördolda – för att få någon misshaglig avskedad, för att ingen möteslokal ska hyras ut till ”högerextrema”, för att tillträde till lokal-TV-sändningar inte ska ges, osv. Därmed inte sagt att förtalet och åsiktsregistrerandet sker bara i det fördolda.

Framförallt arbetar Expo genom kopplingar: ”guilt-by-association”. Man slår ned på om någon prenumererar på ”fel” tidning, köpt en olämplig bok, skrivit en text och fått den publicerad i en ”extrem” publikation, träffat en person som redan är stämplad, osv.

Logiken i detta tänkande blir att i varje samröre som en demokrat kan ha med en icke-demokrat kan ”smittan” eller fördelen gå bara i en riktning, nämligen till demokratens nackdel.

Vore Expo bara en liten tidskrift med några tusen prenumeranter skulle dess agerande inte ha så stor betydelse. Som erfarenheten visar kan dock det som Expo valt att göra till nyheter strax därpå bli stort uppslaget till viktiga nyheter i Expressen och andra stora media. Expos uthängningar kan också trigga stormtrupper från AFA och liknande våldsgrupperingar.

Stämplingarna och kopplingarna blir – med media i ryggen – till maktmedel, varigenom man kan sprida fruktan och bringa meningsmotståndare på defensiven.

Här vill jag få med en varning till Sverigedemokraterna. Det finns en risk att Expos värderingar och tänkande smyger sig in i SD-leden. Det som börjar som en taktisk anpassning till en sned mediaverklighet kan glida över till att man tar över Expos världsbild.

En ”beröringsångest” kan även verka handikappande i det politiska arbetet. Ett konkret exempel på detta är Salemmanifestationerna, mot det svenskfientliga våldet. Inte bara avstår SD från att medverka där som organisation, man har även tillhållit enskilda medlemmar att avstå (om jag inte är felunderrättad).

Visst är det så, att vid Salem finns nazister, men jag tycker man kan jämföra med Vietnamdemonstrationerna på 60- och 70-talen, som organiserades av kommunister.

Jag, liksom de flesta andra deltagare, var icke-kommunister. Vi hade alla möjliga och omöjliga åsikter i andra frågor, men samlades där bakom en gemensam paroll: ”USA UT UR VIETNAM!”

På motsvarande sätt anser jag att man kan se Salemmanifestationerna: ”STOPP FÖR DET SVENSKFIENTLIGA VÅLDET!”

En annan sak vore om det fanns alternativa sådana manifestationer av betydelse, men det gör det ju inte. Det betyder att ju fler som avhålls från att deltaga, desto svagare blir protesterna mot detta våld. Här betingar m.a.o. SD:s beröringsångest ett politiskt pris.

Naturligtvis skulle SD bli angripet av Expo och stora massmedia, men det skulle samtidigt göra att SD hamnade i fokus. Med starka fakta och bra argument för sitt ställningstagande skulle det inte nödvändigtvis bli till nackdel.

Ett försvarsargument kan vara att det gäller att få över de unga svenskar, som reagerar mot detta rasistiska våld, till den demokratiska planhalvan.

Ett försvar skulle innefatta ett öppet förkastande av principen om ”guilt-by-association”.

Låt mig avslutningsvis återkomma till tanketråden om risken för att SD:are tar över Expos världsbild. Det börjar med en taktisk och pragmatisk avvägning från partiet, utifrån ett mediaunderläge. Av det skälet undviker man att länka från SD-sidor till icke-sanktionerade webbsidor, SD-medlemmar får inte köpa fel böcker eller prenumerera på fel tidskrifter, får inte prata med fel personer, inte visa sig i fel sammanhang, osv.

Nya och unga medlemmar som skolas in i sådana rutiner kan snart börja tänka som Expo och göra ”guilt-by-association” till en del av sig själva. Kanske börjar en och annan t.o.m. svänga sig med samma typ av tillmälen som Expo.

Vad Sverige behöver är en fri debatt och självständigt tänkande medborgare, präglade av integritet och ett grundläggande självförtroende. Det är inte farligt att ta del av olika fakta och argument. Inte heller är det farligt att utsätta sin egen åsiktsmässiga position för kritisk genomlysning:

• Antingen har man rätt – då står den sig.

• Eller så har man haft fel – då får man revidera sin position.

Som jag ser det ligger Sverigedemokraternas historiska uppdrag inte bara i ett driva igenom än ändrad invandringspolitik. Ett lika viktigt uppdrag är att stå upp för demokratiska principer, fritt tänkande och ett samhällsklimat som inte präglas av rädsla.

Read Full Post »

Dynamo 1

Svar till Dynamo och Eppoyz:

Dynamo
”Hur ser du på den nationella rörelsen, kontra SD? Trots allt så är det en stor skillnad mellan olika grupperingars syn på demokrati, den s.k. judefrågan och även Islam.”

Eppoyz:
”Vad är de goda respektive dåliga sidorna hos både SD och ND?”

Utifrån vad jag vet eller tror mig veta kan jag säga följande:

Först tycker jag att de aktiva inom såväl Sverigedemokraterna som Nationaldemokraterna förtjänar en STOR eloge för det viktiga arbete som de bedriver under ofta svåra omständigheter!

En given skillnad är att SD hamnat i ett läge med en egen stapel i opinionsmätningar, uppmärksamhet i media och snart platser i riksdagen. ND är väsentligt mindre, men bedriver ett aktivt kommunalt arbete i Södertälje.

Trots sin litenhet har ND också orkat med en veckoutgivning av National Idag under hösten. Här ligger en skillnad mellan de två partierna, till ND:s fördel. ND lägger större vikt vid opinionsbildning.

SD verkar – om man ser på dess webbsida – fixerad i överkant kring själva opinionsläget och det möjliga riksdagsinträdet, på ett sätt som tränger tillbaka de politiska sakfrågorna. SD borde arbeta mer offensivt!

1.
Gemensamt har SD och ND att de båda bekänner sig till demokrati – fattas bara, det ingår i bådas namn.

• ND uttalar sig klart för decentralisering av makten och att besluten ska hamna nära berörda medborgare. Fler folkomröstningar.

• SD skriver så här i sitt demokratiprogram: ”Sverigedemokraterna förespråkar en klassisk demokratimodell med inslag av brukar- och direktdemokrati. Den klassiska demokratimodellen innebär i stora drag en representativ demokrati med fria och allmänna val, där ett minimum av värderingar läggs in i demokratibegreppet. En förutsättning för att detta ska fungera är att de medborgerliga fri- och rättigheterna upprätthålls, att alla medborgare är lika inför lagen och att det råder fri konkurrens mellan politikens olika aktörer.”

2.
Gemensamt är också ståndpunkten kring EU – en överstatlig organisation som bör avvecklas. Det internationella samarbetet skal ske mellan suveräna nationer.

3.
Båda partierna vill värna kärnfamiljen.

4.
Både SD och ND förespråkar en återupprustning av det svenska försvaret. Dock saknar båda skrivningar kring klimathot och försvar ur det perspektivet.

5.
Gemensamt för SD och ND är att de båda saknar ett bra energipolitiskt program. ND har överhuvudtaget inget sådan program, medan SD trampat ned sig i en marknadsliberalism. ND har ändå en grundhållning där statligt ägande och ansvarstagande för nationella intressen ligger nära.

6.
På minuskontot för SD räknar jag dess oreserverade och ogenomtänkt bejakande av ”mänskliga rättigheter”, när de där tvärtom borde ta en avstamp i att:
• å ena sida påtala bristerna i grundläggande frihetsrättigheter i Sverige
• å andra sidan hävda att välfärdsrättigheter ska ligga hos den politiska och demokratiska arenan att avgöra, inte hos advokater, juridiken och domstolar.

Varje folk har rätten att bestämma ”i sitt eget hus”. I den utsträckning vi gör åtaganden gentemot andra folk ska det grundas på våra egna beslut!

I sin barndom hade SD en kritisk hållning gentemot Förenta Nationerna. Nu ser jag inget av detta hos SD, ej heller hos ND. Idag finns, menar jag, anledning att se på FN med mycket kritiska ögon!

7.
Beträffande u-landsbiståndet hänger sig SD åt en överbudspolitik. Helt sanslöst! Kärnan i u-biståndet är ju att man satt som mål att sätta sprätt på en viss summa pengar (och inte så litet – 1% av BNP eller än mer, det blir många miljarder!).

Utgångspunkten inom varje politikområde måste vara den omvända: att för så litet pengar som möjligt uppnå uppställda mål.

8.
Både SD och ND vill självklart minska invandringen, men där finns samtidigt skillnader.

SD skriver i sitt invandringspolitiska program: ”Stoppa massinvandringen och återgå till en ansvarsfull invandringspolitik där invandringen begränsas till en nivå som inte är högre än i våra grannländer.”

Nationaldemokraterna vill i stort sett stoppa fortsatt invandring, i varje fall från u-länderna: ”Vår etniska grupp står inför en demografiskt katastrof på grund alarmerande låga födelsetal och ett starkt demografiskt tryck från andra etniska grupper. För att förhindra detta vill vi att andelen invandrare och särskilt icke-européer skall vara så låg att folkets sammansättning inte påverkas på lång sikt, så som fallet varit i Sverige ända fram till för några decennier sedan.”SD betonar att de utlänningar som kommit till Sverige för att stanna ska assimileras. ND lägger istället tonvikten vid återvandring.

I den känsliga frågan om etnicitet och ras duckar SD, medan ND proklamerar sig som ”etnopluralistiskt”.

I sak är det egentligen inget uppseendeväckande, med tanke på statsminister Tage Erlanders uttalande 1965.

Jag räknar mig själv som etnopluralist, i princip, men anser också att politiken måste ta hänsyn till verkligheten.

Problemet är att man sedan 1965 hunnit etablera fakta: hur göra med den cirka halv miljon afrikaner, araber och andra muslimer som redan har svenskt PUT och i många fall även svenska medborgarskap?

Där har jag själv inget bra svar, och det tror jag varken SD eller ND har heller. Även om vi alla skulle vilja se en omfattande återvandring (jag återkommer till frågan om återvandring i mina svar på frågor från bl.a. ”Arry” och ”Bad Sector”).

9.
SD och ND är överens om nödvändigheten att få stopp på den pågående muslimska invasionen och koloniseringen av Sverige. Sedan skiljer de sig åt.

För SD är den kritiska hållningen mot islamiseringen kopplad till en proisraelisk hållning i Palestinafrågan, medan ND intar en mer propalestinsk hållning. Kanske kan man säga om SD är emot islam överhuvudtaget så har ND invändningar mot islams utbredning i Sverige och andra västländer, däremot inte i arabvärlden.

Personligen anser jag att ett svenskt nationellt parti inte nödvändigtvis måste ha en bestämd hållning i Palestinafrågan. I fokus bör stå situationen i Sverige, idag.

10.
Dynamo frågor om ”judefrågan”, vilket jag tolkar som hållningen till ”Förintelsen”. Där blir ju kontrasten tydlig mellan de två partierna. Jag fick själv erfara, när jag satt i SD:s partistyrelse, att redan det faktum att jag tidigare medverkat i en recension av en bok som andades visst ifrågasättande av den påbjudna historieskrivningen blev skäl nog för PS att besluta om en ”prickning” av mig. ND intar här en öppnare hållning.

I sig tycker jag inte det är viktigt att slå fast exakt hur många judar som dog under Andra världskriget eller exakt hur det gick till, men kan inte undgå att notera hur man försöker använda ”Förintelsen” som ett politiskt slagträ. Svenska skolklasser vallas runt i Auschwitz för att få lära sig vad det mynnar ut i, om vi invandringskritiker får som vi vill.

Låt mig med gillande citera Jonas de Geer:
”Det räcker idag inte att acceptera nazismens brott mot det judiska folket som ett historiskt faktum, det räcker inte med att fördöma det som avskyvärt. Förintelsekulten avkräver oss långt mer än så: den gör anspråk på den slutgiltiga sanningen om Förintelsens innebörd och hur den skall gottgöras: den vill införa tankeförbud och (mental och pekuniär) betalningsplikt.”

Det finns maktgrupper kring Judisk Krönika, vilka är snabba att stämpla envar med minsta avvikande uppfattning som ”antisemit”.

Jonas de Geer:
”Antisemit’ torde vara vår tids mest fruktade stämpel. Det är också den mest missbrukade. Som den amerikanske publicisten Joseph Sobran har formulerat det betecknar ordet inte längre en person som hatar judar utan en person som hatas av judar.”

Jag och Anders Sundholm blev ju svartlistade 1997, när vi genom Stephane Bruchfelds försorg sattes upp på ”World Antisemitism Report”. Hade vi tidigare haft svårt att få in debattartiklar i tidningar blev det därefter helt omöjligt.

Min erfarenhet säger mig att det finns grupper av judar som har makt, och som använder denna makt på ett för vår demokrati skadligt sätt. I denna makt ligger att kunna göra det extremt kontroversiellt att ens använda ordet ”jude” utanför strikt sanktionerade sammanhang.

Read Full Post »

Older Posts »