Svar till G-Lenn-nart, konspirationstemat:
”Politik utan konspirationer i någon mån finns ju inte då knappast någon blottlägger sig totalt. Jag har ändå svårt för att tro att det skulle vara judar som styr. Vi kan ta Fredrik Reinfeldt som exempel. Vilka judar skulle ha hållhakar på honom? Eller är det så att han blivit ideologiskt hjärntvättad av judar liksom i så fall i stort sett alla andra gojims?”
”…jag har väldigt svårt för att tro att det är judar som styr över vår invandringspolitik. De kan ha ett inflytande, javisst. Men hade inte de styrande i partierna förespråkat en massinvandring så hade det heller inte inträffat. Därför tror jag det är destruktivt att antyda att så skulle vara fallet eftersom det också skrämmer bort folk.
Vad jag ville klargöra var att jag tror inte att det är så smart att hänge sig åt sådana konspirationsteorier.”
Det kan, som jag ser det, finnas tre skäl att instämma med vad G-Lenn-art säger i slutmeningen:
1. Det är svårt att nå full kunskap om detta.
2. Även om man har kunskap blir det ett högt politiskt pris att där driva en sådan tes.
3. Även om det skulle vara så att judiska intressen styr – so what? Har vi inte ändå att försöka bedriva vår opinionsbildning ungefär så som nu sker?
Men om jag ändå får tillåta mig att här låta tankarna röra sig i frågan så kommer jag först att tänka på Stéphane Bruchfeld 1997. Som skäl för sin antisemit-listning av mig och Anders Sundholm anförde han att vi talat om en mediadiktatur i Sverige. Ingenstans hade vi talat om att judiska intressen dominerade inom media, jag är inte säker på att vi ens hade tänkt i de banorna. Men för Bruchfleld var det tydligen en självklarhet.
I samband med vitboksarbetet har jag försökt gräva i historien om invandringen och ”mångkulturen” längre tillbaka än mina egna erfarenheter (90-talet). Det visar sig då att David Schwarz och en krets kring honom spelade en helt central roll genom debattartiklar på 60- och 70-talet. Till sitt förfogande hade de i Dagens Nyheter och andra dagstidningar. De förmådde vände opinionen bland politiker 180 grader, vilket ledde till riksdagsbeslutet 1975 om en statsunderstödd ”mångkultur”.
Detta är fakta.
Under 90-talet har jag sedan noterat flera uttalanden från Schwarz som kan tolkas som att det hela ”bar iväg” på ett sätt som han aldrig hade tänkt sig. Han uttalade t ex sin bestörtning över att människor kan få svenska medborgarskap utan att deras identitet klarlagts, jag tror också han ansåg att man ska kunna svenska som medborgare.
Med andra ord kan enskilda judar i olika skeden ha spelat centrala roller utan att det behöver betyda en samlad och långsiktig plan, inte för att vi ska gå mot en sådan samhällsupplösning som nu sker.
En tes är att judar kan ha ett intresse av ett mångetniskt samhälle, då detta ger dem som grupp en större betydelse. De blir då en grupp bland andra och syns mindre, men finns kvar.
Jag har svårt att få den tesen att riktigt stämma, med den massinvandring av muslimer som nu pågår. Västeuropeiska samhällen som rasar samman, eller där muslimer tar över – det kan inte i längden gagna några andra än möjligen just muslimer. Eller?
För att avslutningsvis knyta an till vad G-Lenn-at skriver om Reinfeldt, så kan vi inte komma ifrån vad vi ser: både (m) och övriga riksdagspartier är eniga om mångkulturen. De driver alla denna destruktiva politik, helt på tvärs mot sunt förnuft och svenska intressen.
Hur förklara deras huvudlösa agerande? Det är en fråga som i varje fall jag har svårt att slå bort!
På något sätt är de styrda, men hur? Det rör nog inte om några formella och direkta direktiv, snarare att man har etablerat ramar för vad som känns rätt och möjligt att tycka och säga för en politiker.
Det som sker kan också vara kopplat till EU – kanske styrt i Ministerrådet, utan protokoll? En likartad massinvandring från islamska länder sker ju i många andra västeuropeiska länder. Här har vi Barcelonaprocessen och dess uppföljare, där resterande länder runt Medelhavet i praktiken blir en del av EU. Är det fråga om det klassiska söndra och härska, att försvåra formeringar av enad opposition mot en större nyordning?
Men detta blir snart bara spekulativt och leder lätt in på stickspår. Säkrast att här sätta punkt. Jag trivs bäst på fast mark.
Kommentera