Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Germanen

Svar till Germanen:

Citat:

”Fråga 1. Som vi alla vet representeras den massinvandringskritiska delen av befolkningen främst av män, detta gör det också svårt att vinna sympatier hos kvinnor då de upplever det hårda budskapet som okvinnligt och negativt. Hur anser du att man skall gå tillväga för nå ut till fler kvinnor utan att börja kompromissa med frågorna?

Fråga 2. Hur stor andel av befolkningen anser du bör vara av utomeuropeiskt ursprung för att vi skall kunna behålla nationens identitet? Denna fråga kommer nämligen förr eller senare ställas av etablissemanget och då borde man vara förberedd med fakta taget ur ett historiskt perspektiv.”

Det var två svåra frågor och jag måste börja med att här tillstå min begränsning. Riktigt bra svar har jag nog inte att komma med.

Fråga 1:
Vid distributionen av ”Sverige i Centrum” (SVIC) – vi stod vid T-banestationer och delade ut till passerande trafikanter – blev vi ofta påminda om det faktum att unga kvinnor verkade minst benägna att ta emot en tidning, mest ängsliga för att den kunde vara en olämplig läsning. Det kändes naturligtvis konstigt när den utgåva vi delade ut handlade om våldtäkter.

Det är alltså inte självklart att människor har självbevarelsedrift och ser till egna intressen. Den perfekta hjärntvätten är när slaven själv slår vakt om sina bojor, när de förtryckta vänder sig mot dem som vill bekämpa förtrycket.

Det här gäller generellt, men mitt intryck är att kvinnor är svårare att nå i opinionsarbetet mot ”mångkulturen”. Varför?

Rent allmänt ligger ett dilemma i att behöva påtala problem, det upplevs av många – och kanske särskilt av kvinnor – som obehagligt. Något som Expo och media förstått att elda på: vi kritiker är ”obehagliga”.

I SVIC försökte vi motverka detta genom att också arbeta med humor, med ren Sverigekunskap, tävlingar och vackra bilder. Det kan man göra och bör man göra, men det grundläggande dilemmat kvarstår.

Kan vi lyckas fokusera på något helt konkret, som känns relevant för vederbörande samtidigt som vi där kan tydligt visa ett förhållande som bara inte går att förneka, då kanske det går att åstadkomma en ”spricka i muren”. Varpå en större mottaglighet kan finnas för ytterligare information. Men det låter sig lätt sägas, det gäller ju att också kunna tillämpa det.

Det var just vad vi försökte med SVIC, utan att kunna notera några undergörande effekter. Det är den verklighet i vilken vi har att verka: svårt att nå andra än redan övertygade, de flesta slår dövörat till.

Det här sammanhänger med Milgrameffekten, om hur människor är styrda av auktoriteter. Den som försöker utmana auktoriteter har då att arbeta i en uppförsbacke, det går inte att komma ifrån.

En möjlighet ligger i att SD-stapeln i opinionsmätningarna fortsätter att stiga, samtidigt som aktiva från andra partier går över till SD. Det inbjuder ju att ställa en fråga till skeptikerna: vad förklarar denna ökning, varför dessa avhopp? Finns det verkliga problem som Riksdagspartiet försummat?

Ett viktigt moment är självfallet också om SD kan få bra kvinnliga företrädare, med vilka många andra kvinnor kan identifiera sig och till vilka de är redo att lyssna.

Och skulle jag göra ett SVIC-nummer idag, då skulle jag skriva om Dan Eliassons import av afrikaner, av bristen på hälsokontroller, risken för TBC-smitta och erfarenheter därvid lag beträffande barn på svenska daghem.

Ett tema skulle kunna vara ”DEN FARLIGA GODHETEN” – hur de bästa intentioner resulterar i en grym verklighet.

Hur farligt är det att köra bil med ögonbindel? Barn kan bli överkörda. Detta kunde bli ett fotomontage. Bilden kan vara ett starkt vapen, som går in i hjärtat och säger mer än tusen ord.

Det är ju inte bara, eller en främst, intellektet vi har att försöka nå. Detta gäller både för män och kvinnor, men kanske särskilt för kvinnor.

Fråga 2:
Den utomeuropeiska invandring som erfarenhetsmässigt har genererat problem är ju den från Afrika och Asien, och främst från muslimska områden. Denna behöver stoppas helt, och detta omedelbart.

Var smärtgränsen ligger beträffande ”nationens identitet” sammanhänger, tror jag, inte bara med antalet utan också med
• takten i invandringen
• inställningen hos dem som kommer
• mottagandet från det svenska samhället.

• Om den invandring vi haft under de senaste tre decennierna istället hade skett under en period på tre sekler skulle effekterna inte bli desamma.

• Om nykomlingarna har inställningen att anpassa sig själva och att deras barn ska växa upp till goda svenska samhällsmedborgare blir resultatet annorlunda än om inställningen är den motsatta, nämligen att det svenska samhället ska omvandlas efter nykomlingarnas önskemål.

• Om det svenska samhället från början ”visar var skåpet ska stå”, dvs ställer krav och ser till att dessa krav efterlevs, dvs sätter in märkbara sanktioner mot asocialt och kriminellt agerande, då får detta också betydelse.

Jag kan inte se att Sverige har någon moralisk skyldighet att överhuvudtaget ta emot människor från arabländer. Om de lider av att bo där så finns det rika arabländer som bör kunna ta emot dem.

G-Lenn-art, 2b

Svar 2b till G-Lenn-art:

G-Lenn-art:
”Dessutom är jag av uppfattningen att SD redan ”gjort en KD:are”. Deras ryggkrökande mot elitens världsbild har nog gått för långt för att partiet ska kunna ta sig ur det.”

Dessvärre ser det ut att ligga mycket i det. Men det finns ju ”grader i helvetet”. Vi måste hursomhelst utgå från att många SD:are är lyhörda för saklig kritik och att de kan påverka inom sitt parti.

Ett näraliggande exempel är rekryteringen av Kalle Winner i Kalmar. I mitt huvud väcks ofrånkomligen frågor kring detta.

Låt mig här först säga två saker:

1.
Det är både önskvärt och hoppingivande att många aktiva från de sju riksdagspartierna nu söker sig till SD. Detta är helt naturligt, med tanke på hur dessa partier sviker grundläggande svenska intressen.

Som ett särskilt positivt exempel ser jag Stellan Bojerud, som på sin blogg ”Mopsen” får in många fullträffar.

2.
Jag har skrivit det tidigare, och det tål att upprepas: Thoralf Alfsson i Kalmar bedriver ett föredömligt politiskt arbete, genom sitt sätt att kombinera ett kommunalt mandat med stark opinionsbildning.

Ändå måste jag förbehålla mig rätten att vara kritisk till åtminstone formerna för Kalle Winners rekrytering. Det finns frågetecken som här behöver rätas ut.

Alfsson skrev på sin blogg om Winner:

Sverigedemokraterna har knutit ett nytt och intressant namn till partiet, Kalle Winner från Nybro. Vi hälsar Kalle Winner välkommen till partiet.Kalle kommer att kandidera för Sverigedemokraterna i landstingsvalet.Kalle Winner är ett känt och mycket respekterat namn i Kalmartrakten”

Vad är det som har gjort Winner så respekterad?

Ur tidningen Östran den 19/1 -10:

”Kalle Winner från Kristvallabrunn blev känd för en större allmänhet i och med sitt engagemang för njursjuka Fitnete Limani. Hon var Winners patient men hotades av utvisning. Han arbetade för att hon skulle få stanna i Sverige för att få livsnödvändig behandling här.Det var för tio år sedan. Senare engagerade han sig i ytterligare ett fall, där Valdete Rexhepi hotades av utvisning till Kosovo. Hon hade bott i Sverige i fem år, och fått bidrag av myndigheterna. Men plötsligt hävdade Migrationsverket att Valdete vistats illegalt i landet.”

Winner till Östran:

”- Men sedan ska jag inte sticka under stol med att mina chanser att få påverka i landstingspolitiken ökar i och med att jag väljer Sverigedemokraterna. Nu kommer jag i topp på listan. Hade jag kontaktat Socialdemokraterna hade jag inte ens kommit med på deras lista.”

Det är ju sällan som ett parti stämmer med ens egna övertygelser till 100%. Frågan är dock om Kalle Winner ställer upp på grundvalarna i den invandringspolitik som Sverigedemokraterna företräder. Den innebär ju att sjukdom inte ska vara grund för uppehållstillstånd i Sverige. Inte heller kan SD gärna mena att det ska gälla i vissa fall, men inte i andra. Lagarna måste ju tillämpas med konsekvens.

Inte verkar det lugnande när man dessutom kan läsa i Wikinews den 13/1 -06 att Kalle Winner har anmält en motion från Vänsterpartiet till antidiskrimineringsbyrån för hets mot folkgrupp. Denna svenskfientliga lag borde ju aldrig ha tillkommit och bör avskaffas snarast – då ska man inte försöka få den tillämpad. (Motionen var förvisso korkad, om att utvisa alla amerikaner från Sverige, men det är en annan sak.)

Vad jag saknar är en deklaration från både Kalle Winners och SD:s sida, i samband med hans inträde, om att partiets linje i invandringspolitiken ligger fast och att Winner accepterar denna linje.

Det är möjligt att Kalle Winner idag är en mycket bra person, som väl platsar i SD. men här ligger just en dimma, som behöver skingras.

Intill dess att så har skett måste jag hålla med G-Lenn-art: SD kan vara på väg att ”göra en KD:are” redan innan partiet kommit in i riksdagen.

Ett annat oroande exempel gäller det besök som Anders Carlberg och andra från Fryshuset gjorde på SD:s partistyrelsemöte i december 2009. Det var ju inte fel i sig, men vad jag saknar är tydliga deklarationer efteråt från SD, om vad som skiljer i grundsyn och slutsatser.

SD-Kuriren rapporterar:

”Fryshuset grundare, den aktive socialdemokraten Anders Carlberg, höll i söndags en föreläsning inför Sverigedemokraternas partistyrelse och partiets samtliga distriktsordföranden. Flera aktiva ungdomar på fryshuset var också med och föreläste. Ämnet som samtliga föreläsare förhöll sig kring var integration och hur kultur- och generationsklyftor splittrar samhället och hotar demokratin.”

Receptet är, enligt Anders Carlberg, varken fler fritidsgårdar eller socialsekreterare. Istället är det genom folkrörelserna, och genom att det inom dessa finns ledare som ser ungdomarna, får dem att känna sig behövda och på så vis gör livet begripligt, som saker kan bli bättre. Det är först när ungdomar ges förtroende som de kan lyckas med att växa.”

Det låter sig lätt göra att önska det ena och det andra, men vad är realistiskt? Ingenstans i rapporten framgår på vilket sätt SD har en gentemot Anders Carlberg avvikande uppfattning. Varifrån ska alla dessa ”ledare” inom ”folkrörelserna” komma? Grundproblemet är ju själva problemimporten!

Men Carlberg tillhör själv dem som har sin försörjning genom dessa skapade, och egentligen onödiga problem. SD-företrädare får inte bli så ”till sig” över att någon vill prata med dem, att man kastar alla principer överbord.

År 1995 vågade Carlberg själv föra fram invandringskritiska åsikter, när han recenserade boken ”Lagom är bäst!”. Nu finner han det inte längre opportunt att tycka så. Måtte inte SD gå samma väg!

G-Lenn-art + hoj, 2a

Svar 2a till G-Lenn-art och hoj:

‘G-Lenn-art:
”Här anser jag att du har fel. Ponera att de som tänker som jag skulle få för sig att rösta på ND. Hur mycket skulle det generera? Låt oss säga en halv procentenhet. Detta skulle då innebära att SD får en halv procentenhet mindre och ND en halv procentenhet mer. Jag skrev också att jag enbart kan tänka mig att rösta på ND om det på förhand ser ut som så att SD med allra största säkerhet kommer in. Detta skulle kanske innebära att SD får 5,5% istället för 6% medan ND skulle gå från att vara obefintliga till att trots allt finnas där och hugga lite lätt vilket i sig skulle innebära att fler får upp ögonen för partiet som även ifrågasätter det mest kontroversiella.

Frågan är var dessa röster gör mest nytta. Enligt min mening så lutar jag just nu åt att rösterna gör mer nytta om de hamnar hos ND. Det skulle nämligen föra upp partiet på den politiska kartan, fler kommer veta om att partiet existerar och kanske även ta till sig en del av vad de har att säga i de kontroversiella frågorna där SD inte yttrar sig.

Dessutom är jag av uppfattningen att SD redan ”gjort en KD:are”. Deras ryggkrökande mot elitens världsbild har nog gått för långt för att partiet ska kunna ta sig ur det.

Samtidigt finns det ju nackdelar med ND. Jag tycker de fokuserar för mycket på judars inflytande och deras förmenta avsikter i hur de använder det. Jag är själv av uppfattningen att judiska grupper har haft ett negativt inflytande över västvärlden men ND verkar här också vara anhängare av någon storslagen konspiration. Sådant tror jag skrämmer bort folk även om jag själv kanske inte bryr mig så mycket så länge som de inte börjar hetsa mot judar som grupp dvs. Den risken bedömer jag dock som ganska liten i dagsläget.”

hoj:
”Hej Jan Milld, nu kanske jag inte borde ojja mig över detta eftersom jag är SD:are och inte ND:are, men jag anser ändå – trots SD:s framgångar att även ND behövs. Till min bestörtning läste jag nyss på nationell.nu detta från en ND:are som skrev detta i en kommentar till en artikel på nationell.nu

‘Magnus 2010-01-19, 13:00
Så gott som alla aktivister har försvunnit och du menar att det beror på att de var “dåliga” följare, inte på grund av det destruktiva ledarskapet i partiets topp – som egentligen alla känner till. Vakna upp och smaka på verkligheten och sluta vara så förbannat rädd. Skrämmande att se hur vissa resonerar här.’

Han skriver alltså att ND har förlorat nästan alla aktivister – känner du till något om detta Jan Milld?”

G-Lenn-art, replik:
”Oj då. Det verkar ju nästan som om ND är ett sjunkande skepp. Jag visste inte att hur det låg till på aktivistsidan utan trodde att det gick bra eftersom det går bra för deras tidning. Det behövs ju annars ett parti som även talar om de mer kontroversiella områdena.”

I detta svar ska jag begränsa mig till ND, för att härnäst följa upp med det som gäller SD.G-Lenn-art driver en stark argumentering, som kunde få mig att tänka ett varv till, om det inte vore för det som vi alla nu kan konstatera genom att ta del av debatten på Nationell Nu: här och här.

Jag vet från en valrörelsen 2002 när jag skulle medverka till att SD-valsedlar fanns utlagda i alla vallokaler i Haninge. Det var ett 60-tal vallokaler och innan vi med bilen nådde de sista hade röstningen redan pågått i tre timmar. Ett jättejobb är det, med andra ord, att täcka upp med valsedlar, dessutom ”kostar det skjortan” för små partier.

Även om ND med en enorm viljeansträngning skulle lyckas att i huvudsak få ut sina valsedlar så ifrågasätter jag den prioriteringen. Det finns viktigare saker att satsa på.

Detta var dock inte utgångspunkten för min rekommendation till ND att avstå från kandidering i riksdagsvalet.

Tanken var att SD då skulle kunna ställa sig mer välvilligt från att konkurrera med ND om kommunala mandat i Södertälje. Något som bör ligga nära, med tanke på att SD inte lyckats förvalta något av de två mandat man vann där i senaste valet.

En annan tanke var att röster på ND vore bortkastade, bättre att de tillfaller SD, som ändå kommer in i riksdagen. Där kan jag följa G-Lenn-arts invändning, en röst på ND kunde vara en investering i framtiden, för den händelse SD definitivt gör ”en KD-are”.

En tredje tanke är att jag i möjligaste mån vill att SD:are ska ta till sig mina delvis kritiska synpunkter på SD. Utsikterna till detta blir rimligen större om jag samtidigt ger partiet mitt stöd.

För övrigt tror jag att min rekommendation att SD-rösta i årets riksdagsval har väsentligt större utsikter att vinna gehör bland väljare än en motsvarande rekommendation att ND-rösta.

G-Lenn-art skriver att ”fokuserar för mycket på judars inflytande”. Det kan jag inte instämma i, inte utifrån vad som skrivits i ”Nationell Idag”. ND intar en kritisk hållning till både USA:s utrikespolitik och Israels behandling av palestinierna, men det tycker jag är helt på sin plats. Åtminstone tidigare hade ND en paroll ”USA UT UR IRAK – IRAK UT UR SVERIGE!”. Den tycker jag är träffande!

I en bortglömd s-proposition från 1990 betonades vikten av att förebygga flyktingströmmar och undanröja orsaker till att människor flyr. Märkligt bortglömt idag!

Bra dock, att både SD och ND vill ta hem svenska soldater från Afghanistan. ”Försvarskrig” kan inte bedrivas på andra sidan jordklotet. Vi bör lämna varandras länder i fred, demokrati kan inte påtvingas utifrån.

Vill Sveriges regering kämpa för mer demokrati eller motverka hedersförtryck så finns det uppgifter i Sverige.

Vad gäller ”konspirationstänkande”

så är nog verkligheten, historien igenom, fylld av vad man skulle kunna benämna konspirationer – dvs att bakom omskakande händelser har legat både en medveten viljeinriktning och målinriktade åtgärder från grupper med makt.

Varför skulle allt vara bara slump? Jag tar här inte ställning i något enskild fråga åt endera hållet, jag menar bara att ett fritt och kritiskt tänkande betyder att man är öppen för tillgängliga fakta, att man inte är helt låst i någon förutbestämd uppfattning.

Sedan blir det ju en annan fråga hur man prioriterar. Man kan inte ”samtidigt strida på alla fronter”.

ND har alltså problem, och det är inget som gläder mig.

Jag nämnde tidigare hur man väljer att hålla manifestationer för Karl XII – envåldshärskaren, vars misslyckande resulterade i både det förhärjande Skärgårdskriget 1719 och förlusten av hela Baltikum. Senare såg jag hur Nationell Idag ägnade ett helt uppslag år Karl XII och hans karoliner. Detta gör mig betänksam, det framstår om inte annat som en märklig prioritering. Större aktualitet skulle det ha att t ex hylla Sven-Olle Olsson och därgenom manifestera för kommunalt självstyre och samtidigt knäppa media på näsan för deras förbannade drev!

ND verkar ha svårt att rekrytera nya aktivister men lätt att bli med dem man haft. Några anser att detta beror på dåligt ledarskap från toppen, andra att det beror på dålig attityd från många aktivister. Det ger mig associationer till en text på ”Millt sagt”, om pk-iters argumentering att ”mångkulturen” skulle fungera utmärkt, om bara svenska folket var annorlunda.

Samtidigt ligger det ju, oavsett organisation eller partibeteckning, en utmaning i att kunna agera samordnat, osjälviskt och disciplinerat. Det kommer vi bara inte ifrån.

Men en ledning som blivit oersättlig har misslyckats. Så är det bara. Ett viktigt uppgift i varje organisation måste vara att uppmuntra och skola fram nya förmågor. Det innefattar lyhördhet för andras synpunkter och att våga i viss mån delegera beslut.

Kanske lättare sagt än gjort, men ändå…

Aake

Svar till Aake:

”Vad jag undrar en hel del över hur man kan få svenska media att rapportera sanningsenligt och objektivt istf att vitpixla och ljuga om hur det egentligen ser ut i dagens ”mångkulturella” Sverige.Här har vi ett exempel: http://exilen.eu/showthread.php?tid=6368…#pid108041

Man blir bara så matt när man talar om för sin gamla mor att endast 5% av de som söker snylta asyl här har något som påminner om asylgrundande skäl och hon bara snörper på munnen och säger att det är inte sant för hon har hört hur det verkligen ligger till på SR och SVT.”

Din gamla mor är, liksom de flesta svenskar, offer för Milgram-effekten.

När en tillräckligt bestämd och/eller samlad auktoritet tillräckligt eftertryckligt trumpetar ut ett och samma budskap – oavsett hur galet – då går de flesta på detta. Bara en minoritet har tillräckligt av integritet för att stå emot.

Hur ändra detta?

En ändring skulle naturligtvis ske om vi fick massmedia som granskade makten istället för att vara dess förlängda arm eller rentav fungera som en pk-piska för att hålla rättning i ledet bland partier och politiker.

Låt oss först som sist konstatera att presstödet kan avskaffas, det har inte givit någon ”pluralism” i nyhetsförmedling eller åsiktsbildning. Det är bortkastade pengar.

Du ger själv ett bra exempel, på hur både dagstidningar och etermedia desinformerar och mörkar beträffande invandrares brottslighet.

Jag tycker också att SVT:s rätt att ta ut licensmedel kan ifrågasättas, så länge medlen används på det sätt som nu sker. Grundtanken är väl riktig, med en television som är oberoende av marknadskrafter, men… Trots att vi har två SVT-kanaler bidrar de inte till någon vare sig mångfald eller ärlighet i programutbudet.

På något sätt skulle en form av decentralisering behöva drivas igenom. Flytta till att börja med TV2 till Göteborg med egen redaktion och programstyrning.

Kanske vore det också ett steg i rätt riktning om varje riksdagsparti fick t ex en timme i veckan av egen programtid att disponera i TV2?

Fick SD en sådan timme – och hade förstånd att förvalta den väl – det skulle kunna bli ett mediagranskande program som slår tittarrekord! Jag tror att många törstar efter en hederlig rapportering, som tar upp väsentligheter på ett sanningsenligt sätt.

Detta kunde vara ett centralt krav för SD att driva, och man behöver inte hymla i sina motiveringar!

Redan innan kravet blir verklighet – vilket ju realistiskt sett kan komma att dröja – borde SD runt sig kunna knyta en filmgrupp som, exempelvis en gång varje månad, ger ut ett program ”Mediagranskarna”, på 20-30 minuter.

Då är jag inne på det jag vill komma till i mitt svar till dig, Aake:

Vi måste bygga upp en rörelse som kan frambringa egna, alternativa, media. Sådana kan då få en flerdubbel funktion:

1.
De kan fungera organiserande, kring dem kan en rörelse växa.

2.
De kan förmedla den information som fulmedia (jag citerar här vår hjälte Weine Berg!) förtiger, sticker hål på lögner och fula propagandatrick.

3.
De kan sätta press på fulmedia att inte vara fullt så fula, tvinga dem att tillstå en och annan sanning.

Vi kan alla göra oss föreställningar om vilken typ av material som ett sådant TV/filmprogram kan ta upp du. Du gav ett exempel, jag kan komplettera med ett material ur vitboken som inte är helt färdigt och inte utlagt officiellt, men kan ses här i en preliminär version.

En sådan filmgrupp, ”Mediagranskarna”, kan stå SD nära men samtidigt kunna knyta till sig förmågor även utanför partiet. Själv skulle jag gärna arbeta med detta.

Parallellt med detta behövs en regelbundet och ganska ofta utkommande tidning, som når ut till många. Det närmaste vi i dagsläget kommer en sådan tidning är ND:s ”Nationell Idag”.

Jag hade iofs hellre sett en tidning som stod oberoende i förhållande till något enskilt parti. Jag föreställer mig att tidningen då

• lättare kan nå många läsare
• kan få fler som arbetar för projektet
• löper mindre risk att gå i graven om partiet misslyckas.

Nu finns NI i verkligheten – inte bara som en tanke i mitt eller andras huvuden – därför ser jag det som rimligt att NI nu ges stöd och att inga konkurrerande tidningsprojekt sjösätts.

Om jag ändå får tillåta mig att skissa på hur jag kan tänka mig att ett tidningsprojekt med utsikter till framgång skulle se ut så bör namnet inte ange knytning till något parti, ej heller vara sådant att det onödigtvis stöter bort tänkbara läsare. Jag skulle kunna tänka mig ett namn som ”Hela Sverige”, med dubbelmeningen att dels värna alla svenskars intressen, i hela Sverige, dels att läka de sår som pk-politiken rivit upp.

Dt skulle vara en tabloid, som kan trycks upp billigt i stor upplaga. En blandning mellan SVIC och NI:
– SVIC delades ut gratis
– NI bygger på prenumerationer.

”HS” skulle ha betalande prenumeranter, tillräckligt många för att ge den ekonomiska grunden för utgivningen.

Därutöver skulle viss gratisdistribution organiseras, med den dubbla funktionen att påverka direkt och att värva fler prenumeranter.

Ett tidningsprojekt av detta slag kräver naturligtvis att man är ganska många innan projektet kan sjösättas, det kräver också ett genomarbetat koncept om politisk inriktning i viktiga frågor. Samtidigt kan det ge en möjlighet att utveckla en rörelse.

Synergy 2

Svar till Synergy:

”Om Sverige lämnar EU, vad tycker du vi ska använda pengarna till?

Hur tror du Sverige påverkas om vi lämnar EU för gott? Blir vi ett sämre eller bättre land än vad vi är idag? Varför?”

EU-avgiften ligger på cirka 30 miljarder kronor per år. 30.000 miljoner kronor.

Kunde vi använda dessa miljarder till annat vore det naturligtvis bra.

Kanske kunde vi då:

• inom äldreomsorgen tillhandahålla så många ägg om dagen som varje åldring själv kan önska sig.

• undgå en sänkning av pensionerna

• driva fram sänkta priser på elektriciteten och en säkrare el-försörjning

• undgå nedläggningar av sjukvårdsavdelningar.

Till allt detta kanske inte 30 miljarder räcker, men om vi privatiserar SIDA och bygger u-biståndet på frivilliga gåvor skulle ytterligare cirka 30 miljarder kunna fås loss (pengar som stannar inom landet och genererar arbetstillfällen här).

Behov finns naturligtvis även inom skolan och rättsväsendet, men det är ju stora svarta hål, vilka kan sluka hur mycket resurser som helst.

Grundproblemen där ligger inte i resursbrist utan i den mångkultur och den slapphet som saboterar skolundervisningen och även genererar brottslighet.

Kan Sverige lämna EU?
Vilka svenska partier vill överhuvudtaget det?

En första förutsättning är att vi får majoritet för en sådan linje i riksdagen, dvs att SD och ND erövrar minst 175 mandat.

Den dagen detta har skett har även många andra förändringar skett. En förutsättning är ju en radikal opinionssvängning, och en sådan har förmodligen inte skett med mindre än att pluggen gått ur vår ekonomi och trygghet.

Då har förändringar hunnit ske även inom andra EU-länder. Kanske Sverige då inte behöver slåss för att få gå ur, EU ramlar ihop av sig självt.

EU-projektet utgör del av en strävan att flytta bort makt från nationell till överstatlig nivå, att beröva vanliga medborgare möjligheter att påverka sin tillvaro.

Med helt brotts-likt höga ersättningar skapar EU en ny klass av obrottsligt lojala politiker, kan man konstatera. Samtidigt påverkar detta våra inhemska politiker, som jämför sig med Bryssel och höjer sina förmåner.

De svenska trupperna i Afghanistan är inte där i EU-regi, men jag upplever ändå att det ingår i samma större paket. Liksom att FN-byråkrater och domstolar ska besluta över oss.

Naturligtvis behövs internationellt samarbete, men det ska ske mellan självständiga nationer.

Massinvandringen kan dock inte skyllas på EU, där har svenska politiker alltid försökt vara ”bäst i klassen”. Med eller utan EU måste vi få fram andra politiska företrädare i Sverige.

Vilket inte hindrar att EU även här spelar/kommer att spela en negativ roll, genom Medelhavsunionen.

Uncle Bob 6

Svar till Uncle Bob:

”Du skrev några rader i boken ’20 röster om 20 år’ där du varnade för att SD ska komma att göra en ‘KD:are’ . Menar du att man går för långt i sin iver att anses ‘rumsren’?

Vad är en lämplig balans mellan mainstream-politik och radikal invandringskritik och värdekonservativ ideologi. Jag tänker på den allmänna acceptansen – kontra bilden av ett kompromisslöst missnöjesparti.”

Begreppet missnöjesparti kan väl uppfattas på två olika sätt.

1.
I en bemärkelse måste varje parti vara ett ”missnöjesparti”: det finns saker man är ”missnöjda” med och vill förändra. Således driver man krav som kan åstadkomma detta.

2.
När pk-iterna använder begreppet ”missnöjesparti” är det ett nedsättande begrepp, de måste alltså mena något annat än ovan.

Själv lägger jag i begreppet in att man driver oförenliga krav, med den gemensamma nämnaren att de är populära och kan ge röster.

Med den definitionen blir det i själva verket de sju etablissemangspartierna som är populistiska. För hur låter de när kostnaderna för invandringen kommer på tal? Jo, man får ”inte ställa grupp mot grupp”. Dvs vi behöver inte bry oss om att budgetar ska gå ihop, man förnekar sambandet mellan olika utgifter eller utgifter och inkomster.

Rent allmänt anser jag att Sverigedemokraterna i sin kärnfråga – invandringspolitiken – ska sikta till att driva de krav som är nödvändiga för att utvecklingen mot avgrunden ska kunna hejdas. Det räcker inte med att Sverige inte har en större invandring än andra EU-länder om också dessa är på väg mot en avgrund.

Som en bonuseffekt kan de lämna politiskt utrymme för andra partier att göra positionsframflyttingar i rätt riktning utan att kunna anklagas för att driva samma krav som SD.

I att ”göra en KD:are” lägger jag att ett parti drivs så långt i sin strävan att slippa bli angripet att det överger sina kärnfrågor. Vad står Kristdemokraterna för idag, som skiljer dem från andra partier? Jag kan inte komma på någonting!

Det finns en risk att även SD genomgår en motsvarande utslätningsprocess, lockad av att få gott anseende i etablissemangskretsar och ”komma in i stugvärmen”.

Jag tror mig här kunna se åtminstone två faromoment:

1.
Feta riksdagsarvoden och andra förmåner. Det kan med tiden skapa felaktiga drivkrafter och attrahera fel typ av personer till partiverksamheten.

2.
Toppstyrning och likriktning. Det kan också bli till en process, som över tid gör sig alltmer gällande.

Här får jag på näthinnan en scen från SD:s senaste riksårsmöte, som ju sändes i TV. Det gällde behandlingen av Joakim Larsson och hans motion om dödsstraff.

I sak tillhör jag dem som är motståndare till dödsstraff, eftersom det blir oåterkalleligt, om det dömts fel. Iofs har jag tänkt att det borde kunna tillämpas åtminstone när någon för tredje gången dömts för mord, då finns en säkerhetsmarginal. Men som fallet Thomas Quick visar är svenskt rättsväsende tyvärr inte att lita på, man kan döma oskyldiga som skyldiga.

Till detta kommer den taktiska aspekten just inför ett valår. Om många ombud hade röstat för dödsstraff skulle det ha kommit att användas mot SD.

Så jag förstår partiledningens irritation mot Joakim Larsson och att man ville ge eftertryck åt ett avfärdande av motionen.

Inte desto mindre gav scenen dålig smak. Talare efter talare gick upp mot motionen, och det må vara. Klart stod att den inte skulle få många bifallsröster. Detta stod om inte annat klart efter acklamationen. Då begärde partiledningen votering, dvs röstning med uppsträckta röstkort. Inte heller det var nog, man begärde rösträkning. Resultat: 3 röster för motionen, mer än 100 mot.

Mina associationer går här till när jag läste ryska och tog del av texter från sovjetiska kommunistpartiets möten. I referat av talen stod emellanåt inom parentes ”burnije aplodismenti” – ”dånande applåder”.

Det kan kännas skönt för en partiledning att få så starkt stöd. Det kan också kännas gott att få vara med på den ”rätta” och vinnande sidan vid ett tillfälle som detta.

Jag säger inte att det var fel att i det konkreta fallet ge eftertryck åt partiets avståndstagande från dödsstraff, men det är viktigt att man samtidigt inom partiet är medveten om den fara som här ligger inbyggd.

Blir detta rutin, ett normalt inslag i partiarbetet, att på detta vis trycka till åsiktsavvikare, är det inte bra. Risken blir då stor att en kader av svansviftare omger ledningen och allt färre vågar säga emot. Ett parti måste ha en levande debatt, där även partiledningen kan få mothugg ibland.

Bästa botemedlet mot att SD ska göra en KD:are är medvetenhet om risken, en kontinuerlig konstruktiv kritik från sympatisörer och en lyhördhet från SD-ledningen.

Jag tror det är en i grunden oklok strategi för SD att försöka vara oförarglig före valet, i tron att man i ett senare skede ska kunna skärpa tonen. Rätt tid att var skarp i sitt budskap är nu.

Är man inte skarp nu så lär man inte blir det senare.

Dynamo 2

Svar till Dynamo:

”En annan sak som jag är lite nyfiken på är hur du definierar din egen politiska identitet, med tanke på bakgrunden i Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna.”

Många partier har det ju blivit för mig.

Värderingar från den tidens (s) och (v) är:
– värnande om småfolkets intressen
– statlig styrning av ekonomin, så långt det är ändamålsenligt.

Värderingar från (mp) är:
– ekologiskt kretsloppstänkande
– ansvarstagande gentemot kommande generationer

Värderingar från (sd) är:
– nationell självbevarelsedrift
– demokrati och yttrandefrihet

Ska jag idag sätta någon etikett på mig själv kan det bli ”demokrat”. Inte så att jag ser dagens svenska demokrati som oproblematisk, tvärtom. I begreppet lägger jag en strävan att vanliga medborgares intressen ska värnas.

Ju närmare besluten läggs de berörda, desto bättre. (Rovdjursfrågan kan t ex beslutas inom respektive region. Vill stockholmarna ha vargar ska de få ha det, vill folket i Dalarna slippa ska de få slippa.)

Den huvudsakliga demokratiska arenan blir kanske nationen. Schweiz är ett föredöme, med sina folkomröstningar.

Samtidigt finns detta behov av långsiktig hållbarhet. Kanske kan jag kalla mig själv ”ekodemokrat”.

Nationaldemokrat” skulle också ha kunnat duga, om inte det namnet vore upptaget av ett bestämt parti.